Företag utan gränser, tack!

I juni 1940 inleddes Slaget om England och de flesta engelska stridspiloterna var runt tjugo år. Fattar du? Det var 20-åringar som räddade oss från Hitler och nazismen! – I Sverige ser vi våra ungdomar som ett samhällsproblem och placerar dem i olika åtgärdsprogram för att markera deras utanförskap. Vi borde skämmas!

Standardlösningen i vårt stelopererade samhälle är att vi arbetsgivare anställer dem. Finansieringen av välfärden är näringslivets plikt och dessutom skall vi betala för att vi tar vårt samhällsansvar. Nu vill politikerna till på köpet höja arbetsgivaravgiften för ungdomar så att det blir ännu dyrare att anställa dem.

Pengalogiken är enkel: Kostar det mer så har man råd med mindre. Jag har en son med Down’s syndrom och han har inga problem med att förstå det resonemanget. Låt oss hoppas att regeringen når upp till hans intelligensnivå …

Men näringslivet borde också vara smartare. I min entreprenördiga naivitet tycker jag att vi skall gå från ”management” (att leda häst vid hand) till ”människment” (utan ledtyglar) eftersom det är effektivare att göra saker i lag. Toppstyrning leder inte till toppresultat.

1765 förbättrade James Watt ångmaskinens verkningsgrad och därmed inleddes industrisamhället. Men trots att vi sedan decennier lever i ett informationssamhälle med helt andra förutsättningar så är det ändå industrialismens tänkande och värderingar som är vägledande för samhällsutvecklingen. Inte minst det hierarkiska sättet att leda organisationer där de anställda utåt sett kallas för resurser men i slutändan bokförs som kostnader. Kor och grisar redovisas som tillgångar i balansräkningen, men inte människor!

Min dröm är att några företag och ungdomar vågar testa ett koncept som jag kallar ”Företag utan gränser”. Arbetslivets lärlingssystem är bra, men samtidigt skulle jag vilja att arbetsgivarna blir lärlingarnas lärlingar i den meningen att de lär sig att förtjäna unga människors kreativitet, entusiasm och lojalitet. I stället för att vara varandras motparter – arbetgivare vs arbetstagare – borde alla jobba gränslöst tillsammans i ett slags mentalt knytkalas där var och en bidrar med sitt bästa. ”Men hur skall det styras?” undrar vän av ordning. Svar: En gemenskapad vision är världens bästa VD!

Den strategiska resursen i den här omställningen är våra ungdomar eftersom de med sin brist på erfarenhet är bäst lämpade att leda en förändring som släpper taget om industrialismens auktoritära företagskultur. En gammal sanning är att banbrytande idéer sällan uppstår i den egna branschen så släpp fångarna loss, det är vår! Låt våra ungdomar få bli den bästa versionen av sig själva!

Gamla hjulspår leder till vägs ände. Slaget om Sverige kan börja!

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Från demokrati till dumokrati

I min julbetraktelse tog jag upp det politiska läget i Sverige och sedan dess har det blivit värre. Jag tänker inte på åsiktsskillnaderna utan på hur partierna fegar ur och grötar ihop sig i ett slags patetisk neutralitetspolitik där man lämnar ”talkover” i stället för att ta matchen.

Situationen liknar valet 1991 när Ian & Bert kom in i riksdagen. Då, liksom nu, var det en missnöjesreaktion på att politiken blivit så trist och avtändande att varje nytt alternativ var välkommet, men detta uppenbara faktum finns tyvärr inte med i politikernas självgoda valanalys. Det hela påminner om Lars Ekborgs monolog: ”Vi hade en skönhetstävling hemma i byn och alla kärringar ställde upp. Ingen vann.”

Riksdagen valde att lägga ned verksamheten eftersom SD inte följde praxis. Ursäkta, men jag visste inte att det politiska idealet är same procedure as last year och att lydnadsprov ingår innan man får vara med och leka. Metabudskapet är detsamma som så många nyanställda möts av: ”Kom som du är och bli som oss!” Men nog är det märkligt att de partier som pratade så illa om varandra plötsligt blev sådana kompisar? Vi har gått från mångfaldig demokrati till enfaldig dumokrati.

Eller också har regeringsförklaringen helt enkelt hämtats ur vår nationalsång: ”Du klonar på minnen från fornstora dar” och ”Jag vet att du är och du blir vad du var”. Vilken härlig vision för Sverige!

Eftersom riksdagen nu är en sandlåda för strutsar så lär det inte bli några debatter värda namnet. Därför borde det räcka med en representant för varje parti som lojalt följer den vänstersocialmoderatiska partipiskan. Lönekostnaderna för våra riksdagsledamöter skulle då kunna reduceras från 350 miljoner kronor per år till 8 diton.

”Jag har ingenting emot delade meningar så länge det är min mening som delas!” Detta diktatoriska uttalande speglar den maktfullkomliga intolerans som gjorde våra invandrare till flyktingar och nu hamnar de alltså i ett land där etablissemanget mobbar oliktänkande.

Ordet ”politik” betyder ju statskonst och att negligera nästan en miljon väljare är på sitt sätt ett demokratiskt konststycke, men jag skulle hellre avlöna kloka och kompetenta statskonstnärer som jag kan lita på: ”Pålitliker”.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Management eller människment?

Ordet ”management” betyder ursprungligen ”att leda häst vid hand”. Det innebär strama ledtyglar så att inte personalen fattar galoppen och skenar iväg. Är det månne rädslan för att tappa greppet som får chefer att sätta sig på sina höga hästar i tron att det ökar chansen till avkastning?

Min fru Anita och jag hade hästar i över trettio år och behandlade dem som anställda. Ledtyglar, elstängsel, lydnad, kontroll. Men, tänkte jag en dag, varför måste de alltid jobba för att få komma utanför staketet? Så jag tog med mig stoet Zagga och hennes lilla föl på en skogspromenad. Ledtygel, förstås, men för en gångs skull inga prestationskrav. När vi var nästan hemma – det återstod en äng och en stig – så släppte jag henne fri. ”Hon börjar säkert beta”, intalade jag mig och fick rätt. För säkerhets skull gick jag till stigens början i bortre ändan av ängen. Väl där fick jag bilden av Zorro visslandes på sin häst så jag gjorde likadant. Zagga ryckte upp huvudet, kom kutande i full galopp, tvärstannade framför mig och frågade: ”Ja, husse, vad vill du?” Snacka om ståpäls …! Och bakom henne kom fölungen kesande i solskenet.

Sedan den dagen gick vi skogspromenader med fyra lösa hästar. De kunde ha stuckit all världens väg, men tyckte att vi var så schyssta ledare att de stannade hos oss. Det kändes gott!

Då kom nästa fundering: Om nu hästar kan ges frihet under ansvar, skulle det även fungera på människor? Är det möjligt att stava om ”management” till ”människment” så att folk finge självständighet och förtroendet att göra sitt bästa?

Men det visade sig vara betydligt svårare eftersom det kräver att chefen accepteras som ledare för flocken. Och så länge vi organiserar oss som maktdrivna hierarkier i stället för som ansvarsfördelande knytkalas kommer paragrafryttarna att hålla i tyglarna och deras kontrollbefreakade mantra är att göra saker rätt i stället för att göra rätt saker.

Jag förstår att min lite skruvade hippologik får traditionskramande hierarker att stegra sig och komma med dressyrliga kommentarer, men jag håller tömmarna för att de inte ryggar utan lägger manken till och – tillsammans med sin personal – fattar galoppen.

Dags för Ledarskap 2.0! Beta-versionen, hö hö  🙂

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Ordning och reda, pengar på freda’?

Nu har major Björklund pekat med hela handen och beordrat ordningsbetyg i skolan. Tänk, att det var så enkelt! Om eleverna sitter tysta så är Sverige räddat, tillväxten administreras fram av våra politiker. Gud bevare oss och Konungen.

Ursäkta, men om man som jag är berättigad till svart bälte i sarkasmer så är det ibland svårt att hålla igen. Efter fyrtio år i pionjäringslivet har jag lärt mig att utveckling förutsätter olydnad, att lösningar fungerar bra tills de inte gör det längre och då måste den gamla ordningen utmanas. När vi i Republiken Klarälvdal’n lanserade BolagsBolaget 1999 så var det ett helt nytt sätt att driva företag – så nytt att Skatteverket yrkade på dödsstraff och ställde oss inför rätta för ”vållande till annans bröd”. Vi störde ordningen.

Men vi vann den matchen och i dag är vårt koncept en snabbt växande bransch i arbetslivet. Skatteverket har till och med en särskild hemsida om ”egenanställning” och det är en ekshärlig känsla att vi glesbygdsbusfrön faktiskt har förändrat världen!

Åter till skolan: Jag är inte alls emot arbetsro, men jag tror inte att den skall beordras. Disciplin kommer naturligt ur respekten för varandra och det gemensamma målet, ordning uppstår av sig själv när man gör något viktigt tillsammans. Problemet i det här fallet kan vara att många elever inte ser skolan som en arena för gemenskapande. 

När jag varit inne i klasser har jag ofta mött en hög ljudnivå, men så fort ungarna fattat att ”den där gubben är inte här för att trycka ned vuxenvärldens färdigtänkta tankar i halsen på oss” så brukar det bli lugnt. 

Jag drömmer om en skola som är en praktisk del av samhällsbyggandet och att eleverna faktiskt vill lära sig för att de behöver kunskap för att nå sina mål. Men det verkar snarare som om skolplikten skall utökas så att de håller sig lugna längre. – Ett tips: Om någonting fungerar dåligt så är lösningen inte att göra på samma sätt fast ännu mer.

Nästa ordergivning kommer i december: ”Tindra med ögonen för snart är det jul!”

Publicerat i Krönikor | 1 kommentar

Länge leve pessimismen!

Märkligt väder i år. Senvintern övergick i högsommar på fyra timmar, det snöade på Valborg och i skrivande stund är det vår så in i nordan. Brrr. Det är lätt att glädjas åt den goe värmen och bli besviken när vädret regredierar.

För att slippa dessa klimateriella humörsvängningar bestämde jag mig för att konvertera till pessimismen. Den är trots allt ett pålitligt koncept och i linje med det värmländska talesättet att man inte skall göra sig kalas i förväg.

För en optimistminister i Republiken Klarälvdal’n var detta ett ganska dramatiskt övervägande, ungefär som när Ulf Ekman nyligen övergav Livets ord och blev katolik. – Det finns ett göteborgskt uttryck för hur hans församling måste känna sig: Snullet!

Gott, nu skulle jag slippa att gå omkring och vara den glade och entusiastiske Bengt och bara ansluta mig till kverulanterna med Down’s syndrom, alltså de som går omkring och gnäller utan anledning. (Ursäkta ordleken, men min son Fredrik har den vedertagna diagnosen och han är så förtjust i livet att jag menar att han har ”Up’s syndrom”.) Med en lite lokaldialektal vinkling kan man definiera det utbredda gnällspikandet som att ”månggårålider”.

Nåväl, jag behövde nu en strategi för denna livsavgörande omställning till en motsatt inställning. Bland annat ville jag förmedla nyheten till min omgivning på ett tydligt sätt och fastnade för mottot ”Länge leve pessimismen!” … tills jag insåg att en sann pessimist inte kan säga så eftersom det uttrycker en sorts förväntan. Själva tanken att bekänna sig till pessimismens evangelium är i sig en strävan efter en livsstil, men som pessimist kan jag definitionsmässigt inte önska mig något – det går ju ändå åt pipsvängen.

Så jag bestämde mig för att trots allt behålla min republikanska optimistministertaburett och tänk, samma dag lade sig ett decimetertjockt snötäcke över Ängåsen liksom för att testa mig och se om jag klarade av sådana ”vädermödor”. Jag bara log.

Det visade sig att inte heller snön orkade med min sprudlande glada positivitet så nästa dag var den borta! En optimist är våren i mänsklig gestalt.

Och nu är det på’t igen i Verner von Heidenstamsk anda: ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Sanningen är naken!

När Republiken Klarälvdal’n lanserade BolagsBolaget år 1999 bestämde vi att ”vi tror gott om folk”. På så sätt kunde vi anställa personer som vi inte träffat och ändå sova gott om natten. Naivt? Javisst, men det är något livsbejakande med att vara barnslig. Ofta känner jag mig som pojken i Kejsarens nya kläder och kan inte hålla tyst när jag ser hur det enkla och naturliga krånglas till och motarbetas av onaturliga skäl.

Ta som exempel att vi skall genomföra något i familjen eller den ideella föreningen. Vi samlas till ett mentalt knytkalas, kommer överens om tagen och sedan gör alla så gott de kan.

På jobbet härskar en annan kultur. I stället för att bli trodda om gott blir vi tillsagda, reglerade och kontrollerade av chefer med fyrkantiga ledningssystem. Tankemodellen är Den Logiska Maskinen och vi är dess kuggar. Men hur effektiva är kugghjul av kött, blod och känslor?

”I vår organisation är tilliten total och vi kommer hit frivilligt varje dag för att vi trivs och delar en inspirerande vision om att få göra vårt bästa och ha ett gott liv tillsammans på jobbet!” Visst låter det mottot som en omåttlig utopi? Lite naivt, rentav. Men önskvärt. Och jag gillar ordet ”tillit” eftersom det stavas likadant åt bägge håll precis som dess innebörd.

Forskning visar att de flesta anställda tycker illa om att gå till jobbet eftersom de inte känner sig uppskattade och litade på. Fast lite (?) får man väl offra, vi måste ju ha mat på bordet … Tyvärr drivs vi oftare av hotivation än av motivation.

I höstas sände UR ett underbart program (finns på nätet) om brasilianaren Ricardo Semler som byggde upp ett företagsimperium utifrån den enkla frågan: ”Vad gör mina anställda lyckliga?” Svaret var: ”Jag måste lita på dem och tro att de vet vad som är bäst för företaget.” – Med den ledningsfilosofin ökade företagets omsättning med 900% på tio år!

Om regeringen skulle lagstifta om obligatorisk tillit skulle Sverige kollapsa eftersom alla system förutsätter att vi är opålitliga. Det kallas för professionellt management i motsats till det amatörmässigt mänskliga ledarskapet. ”Människment”, om du så vill. Ordet ”amatör” betyder förresten ”den som älskar”.

Hur gick det då med BolagsBolagets blåögda beslut som jag nämnde inledningsvis? Vi har funnits i femton år nu och av över tusen anställda är det ett par-tre som har lurat oss. Trist när det händer och visst har vi förlorat pengar, men att ändra vår policy är otänkbart eftersom det skulle betraktas som en kollektiv bestraffning av de skötsamma och det är förbjudet i FN-stadgan. Så vi fortsätter att tro gott om folk.

Än en gång går jag in i min självpåtagna gosseroll och utropar i brist på modemanipulerade kejsare: ”Sanningen är naken!”

Publicerat i Krönikor | 2 kommentarer

Låt busfröna växa!

”Finns det några snälla barn?” är en vanlig fråga mot slutet av året, men det räcker faktiskt om den ställs på julaftonen. Sveriges framtid förutsätter nämligen olydnad. Alla odlare vet att den bästa växtkraften finns i det så kallade ogräset … eller ”busfröna” som vi mentala trädgårsmästare säger.

Våra makthavare vill helst ha utveckling utan förändringar och därför uppfattas alla vidsynta initiativ som (o)gräsliga störningar. Men detta ligger i sakens natur eftersom politiker inte förstår den kreativa logiken – de hävdar ju själva att de är idé-ologiska. Ett överlevnadstips till dem: När man står på rutinens brant så är inte lösningen att ta ett steg framåt!

Självklart skall vi ha struktur i tillvaron, men ordning och reda kräver väldigt lite kompetens jämfört med vad som fordras för att bemästra ett utvecklande kaos. Om kontroll blir viktigare än nytänkande så har vi snart ingenting att kontrollera.

I år kommer Tomtarna tidigt med sitt illa rimmade valfläsk. ”Rösta på oss så tar vi hand om dig!”, ekar de entoniga lockropen. Vad de säger är att vi bokstavligen skall skatta oss lyckliga, alltså betala välfärdbiljetten och vara snälla passagerare så att vi får deras paketlösningar. Men jag vill inte bli omhändertagen! Jag vill rösta på ett parti som säger att ”vill du ha välfärd så får du banne mig vara med och skapa den!” Jag vill ha trygga och kloka ledare som låter gräsrötterna utvecklas utan att komma med sin tillväxtfientliga gräsklippare så fort någon sticker upp. En eldsjälsdemokrati ledd av evolutionära politiker som jag litar på: ”Pålitliker”.

För att anknyta till den stora förebilden Nelson Mandela så hade vi behövt hans visdom i valrörelsen eftersom den är en svensk version av apartheid: Fel färg har fel åsikt. Det vore bättre för vårt nationella gemenskapande om partierna samverkade i stället för att kriga. För olika synsätt och idéer skall (… och här säger du Nelsons efternamn).

Mandela är ett bra exempel på att ”lilla jag” kan förändra världen. Ytterligare bevis får du om några månader när du försöker somna och det finns en enda mygga i rummet …

Likaså kan man säga att ett ensamt ljus skingrar det djupaste mörker. Var och en av oss kan med lite vänlighet och omtanke lysa upp tillvaron för någon annan så du kan väl ta dig en funderare på vems ljus du vill vara. Själv har jag har som princip att uppmuntra och berömma så fort det finns anledning … för då har jag nämligen betalat entrébiljetten till att kritisera om det behövs. Det sociala kontot ”Uppriktighet” har både debet och kredit.

Då ber jag att få önska ett gott år och påminner om att varje dag är början på ett nytt sådant.

Publicerat i Krönikor | 1 kommentar

God Jul & Gott 2014!

”Finns det några snälla barn?” En vanlig fråga så här års, men det räcker om den ställs på julaftonen. Sveriges framtid förutsätter nämligen olydnad. Alla trädgårdsodlare vet att den bästa växtkraften finns i det så kallade ogräset … eller ”busfröna” som vi säger i tillväxtsammanhang.

Våra makthavare vill helst ha utveckling utan förändring och därför uppfattas alla vidsynta initiativ som (o)gräsliga störningar. Men det ligger i sakens natur eftersom politiker inte förstår den kreativa logiken – de hävdar ju själva att de är idé-ologiska. Ett överlevnadstips till dem: När man står på rutinens brant så är inte lösningen att ta ett steg framåt!

Självklart skall vi ha struktur i tillvaron, men ordning och reda kräver väldigt lite kompetens jämfört med vad som fordras för att bemästra ett utvecklande kaos. Om kontroll blir viktigare än nytänkande så har vi snart ingenting att kontrollera.

Nästa år kommer Tomtarna tidigt med sitt illa rimmade valfläsk. ”Rösta på oss så skall vi ta hand om dig!”, ekar de entoniga lockropen. Vad de säger är att vi skall skatta oss lyckliga, alltså betala välfärdbiljetten och vara snälla passagerare så att vi får deras paketlösningar.

För att anknyta till den storslagne Nelson Mandela så hade vi behövt hans visdom i valrörelsen eftersom den är en svensk version av apartheid: Fel färg har fel åsikt. Det vore bättre för vårt nationella gemenskapande om partierna samverkade i stället för att kriga. För olika synsätt och idéer skall (… och här säger du Nelsons efternamn).

Nu råkade det bli så att vi firar Jesu födelse samma månad som Nelson Mandela gick bort och det var härligt att följa hans minneshögtid på stadion i Soweto. Sång, dans och glädje medan himlen bokstavligen öppnade sina portar för att ta emot honom! Och så klokt att bearbeta sorgen genom att fira den bortgångnes liv!

I Värmland har vi en egen hjälte, paralympiern Anders Olsson. I somras startade han vid norska gränsen i sexgradigt vatten och simmade de tjugoåtta klarälvska milen till Karlstad utan att använda benen. Anders är ett underbart exempel på att Livet inte är hur man har det utan hur man tar det! Fast, oss emellan, om någon ger sig in i ett sådant projekt så måste man ju undra om han har alla fålar i stallet. Hur dum får man egentligen vara? Rätt svar är: Tillräckligt dum för att lyckas. Därmed inte sagt att man flyter bättre för att man är korkad.

Både Nelson och Anders är exempel på att ”lilla jag” kan förändra världen. Ytterligare bevis får du om några månader när du försöker somna och det finns en enda mygga i rummet …

Likaså kan man säga att ett ensamt ljus skingrar det djupaste mörker. Var och en av oss kan med lite vänlighet och omtanke lysa upp tillvaron för någon annan så du kan väl ta dig en funderare på vems juleljus du vill vara.

Publicerat i Julbrev | Lämna en kommentar

Hur dum får man egentligen vara?

Den här krönikan är en hyllning till vår fantastiske paralympier Anders Olsson och alla andra som inte förstår sina begränsningar. Att simma 28 mil genom Värmland är helt bort i stôll – även för oss som kan använda hela kroppen.

Ändå gjorde han det. En stor prestation, men jag undrar om han fattar att han samtidigt ställde till det för oss andra? Nu måste ju vi ifrågasätta våra egna begränsningar. Skulle vi egentligen kunna uträtta cirka 328% mer än vi gitter? Dessutom jämfört med en som inte ens har benstyrka nog att få ändan ur vagnen … Nä, du Anders, du skulle ha tagit ditt sociala ansvar och helt enkelt låtit bli – då hade vi kunnat lunka på som vanligt utan gnagande skuldkänslor över att vi inte gör så gott vi kan.

Varför håller Järnmannen på som han gör? Han kunde ju ha suttit i sin rullstol och fått gratis morfin av Landstinget, men i stället säger han att ”Jag är inte handikappad, bara hjulbent”.

För denna livsbejakande ordlek tilldelade jag Anders ”Göteborgarnas hedersdiplom” när vi i DalenSkaparna var med och hyllade honom i Ambjörby i somras. Femhundra personer var där, en underbar folkfest! Och dagen till ära tillägnade vi honom en nyskriven låt som han bad oss spela in, så nu ligger den som en musikvideo på YouTube, klicka på den här länken om du vill kolla.

”Den som säger att något inte går att göra skall inte avbryta den som håller på att göra det,” menar ett kinesiskt ordspråk. Visst är det märkligt att folk som aldrig har uträttat något är så snabba med att påtala andras begränsningar?!

Lägg därtill vår jantelaglydiga trosbekännelse av Nånannanismen som gör att vi kan se andra som genier och hjältar, men inte oss själva. Varför skall det vara så svårt att uppskatta sig? Så här får du min antijantelag: ”Du ska inte tro att du är nåt, sånt ska du veta!”

En vers i vår hyllningssång till Anders Olsson börjar så här: ”Att simma från Långflon till Karlstad, hur dum får man strängt taget bli? Funktionsnedsatt, i svinkallt vatten, du ligger verkligen i!” Häromdagen blev jag ombedd att precisera hur dum man egentligen får vara och svaret är givet: ”Tillräckligt dum för att lyckas!” Därmed inte sagt att man flyter bättre för att man är korkad 🙂

Publicerat i Krönikor | 2 kommentarer

Finns det ett liv före döden?

Människor har i alla tider funderat över meningen med Livet så jag bestämde mig för att befria civilisationen från detta grubblande. Det tog mig inte många minuter att komma fram till det rätta svaret: Att göra vårt bästa!

Du och jag har – mot alla odds – vunnit det finaste vandringspriset av alla, nämligen jordevandringen. Men varför blev det just vi? Eftersom Naturen är hyfsat smart så är min teori att i befruktningsögonblicket bedömdes du och jag vara de mest lämpade att utveckla mänskligheten. Vi är alltså utvalda och nu gäller det att leverera, att gemenskapa tillvaron.

Men vad säger Jantelagen om det? Och alla strukturkramare som sätter full kontroll före frihet och förtroende? Eldbesjälade initiativ och mänsklig evolution utgör ju ett hot mot ordningen och, Gud bevare oss, vilken röra det skulle bli om alla plötsligt gjorde sitt bästa!

Vår labradortjej Silva vet att hon är en hund och gör vad hon kan för att leva sitt liv som en hund. Glad, nyfiken, social, envis, ivrig. Som om livet är värt att leva.

Vi människor vet att vi är människor, men vågar inte ens vara oss själva.

Att göra sitt bästa är A och O … precis som Anders Olssons initialer. När han simmade 28 mil utan att använda benen så gjorde han så gott han kunde med disponibla resurser. Snacka om rätt inställning! I motsats till alla dessa hukande omöjlighetstänkare som skyller på den förlamande M’Bara-modellen: ”Om bara jag hade pengar. Om bara jag hade resurser. Om bara …” När någon suckar över att livet är hårt undrar jag: ”Jämfört med vad?” Dina beslut speglar vem du är och du själv väljer om du står inför hinder eller möjligheter.

Det finns en insiktsfull amerikan, Brendon Burchard, som i tjugoårsåldern var med om en bilolycka och inte visste om han skulle klara sig. Han låg där och såg tillbaka på sitt korta liv och när han fick en andra chans att leva så formulerade han tre frågor att ställa sig när det är så dags: ”Did I live?” (Levde jag fullt ut?) ”Did I love?” (Var jag kärleksfull?) och ”Did I matter?” (Gjorde jag någon skillnad?)

Hans tips: ”Skaffa dig tre bra svar så kan du dö i frid!”

Många funderar över om det finns ett liv efter döden, men jag satsar hellre på det som finns innan.

Publicerat i Krönikor | 2 kommentarer