På 70-talet fick jag en fascinerande inblick i kreativitetens värld som utbildare i Uddeholm. VDn Gunnar Wessman ville modernisera bruksmentaliteten och jag fick jobba med de bästa i branschen, bland annat Edward de Bono och företaget Synectics. Den förstnämnde är idéernas champion nummer ett med sitt laterala tänkande och Synectics var ingenjörer som undrade varför det gick olika lätt att ta fram lösningar. Vad händer med idéerna när vi gemenskapar?

Tyvärr är idédödandet så vanligt att det blivit en del av umgängeskulturen. När Bror Duktig talar om varför det inte går behöver han inte stå till svars eftersom idéhavaren är så stryktålig att samtalet bara går vidare. Det är ungefär lika upprörande som att slå ihjäl en fluga och massmorden fortsätter.

Men en idé är faktiskt ett spirande tecken på liv och lust, precis som de små späda skott som nu skjuter upp ur marken för att utvecklas till en vacker blomma eller ett ståtligt träd. Dessa ”tankar ur roten” får sin näring av entusiasm och engagemang och frågan är varför vi tycker så illa om tindrande ögon att vi tvångsmässigt släcker strålglansen i dem?

Vad är det som är så farligt med en idé? – Jo, som mental trädgårdsmästare vet jag att busfröna är statusquokramarnas ogräs så ju fortare de får använda sitt insiktsbekämpningsmedel, desto bättre. Förändringens växtkraft är ett hot.

Nästa gång du kommer med en idé och får veta hur dum du är så kan du införa en ny spelregel: ”Du får gärna kritisera min idé, men entrébiljetten är att du först säger tre saker som är bra med den!” – Ofta räcker det för att punktera den negativa attityden och göra felfinnaren ”idélaktig”.

En idé behöver växa och utvecklas. Tänk om vi skulle luta oss ned över barnvagnen och säga: ”Den här går inte att använda till något!” Att döda idéer är barnamord.

I Kresam hade vi en gång en kurs för arbetslösa ungdomar och de ville få värmlänningarna att plocka svamp som sedan skulle exporteras färsk till kontinenten. ”En vansinnig idé!”, fick vi höra. I dag har de omsatt över 4 miljarder kronor, så nån idé var det väl?

Så nu var det dags, tänkte jag, dags att engagera mig lite i hembygden och se om jag kan bidra till gemenskapandet. Träffa folk, ställa till med lite roligt och umgås med andra eldsjälar.

I och för sig var jag väldigt engagerad i Republiken Klarälvdal’n under många år, men det handlade om ett mycket större område så det var en lite annorlunda grej.

Nåväl, jag blev kassör och styrelsemedlem och träffade ett gäng härliga människor som lagt många, många ideella timmar på uthyrning och arrangemang. Edebäcks Bygdegård är ursprungligen en skola som gjordes om för femtio år sedan till en samlingssal med scen och ett fullt utrustat kök. Perfekt för fester, kurser och möten.

I höstas ville fyra av de sju i styrelsen avgå, Greta hade varit med sedan starten (!), två stycken i tjugofem år och ordföranden ett bra tag. De är värda all heder och beundran!

Men att förnya styrelsen var inte det lättaste. Alla har fullt upp och ingen har tid. Och det som förr definierade en bygd och gjorde att vi träffades har vi sålt ut – barn, gamla och annan ”service” debiteras via kommunalskatten och vi behöver inte längre varandra. Vänner kan man ha på Facebook …

Så vad gör vi? Säljer bygdegården och lever på minnen från fornstora dar?

Det positiva är att nästan tvåhundra personer troget betalar in medlemsavgiften till vår bygdegårdsförening, ett tecken på att man vill ha den kvar. Så vi kallade till ett stormöte och det kom sju stycken. Ett väldigt litet stormöte …

Då skrev jag ihop en reflexion i VeckoBladet, vår lokala annonstidning som går ut i Hagfors med omnejd. Förhoppningsvis skulle den starta lite funderingar och diskussioner som kunde leda till en bra lösning. Så här skrev jag:

Edebäcks Bygdegård – en gård för bygden?

Edebäcks Bygdegård på Höghea är en jättefin lokal för fester, möten och olika slags arrangemang. I alla år har den drivits av ideella krafter och varit en samlingspunkt i bygden. Återkommande inslag är Edebäckskörens insjungande av våren på Valborg och det mycket uppskattade julbordet med dans som lockar gäster ända från Malung.

Greta Ekengren har varit med och drivit bygdegården i femtio år. I femtio år! Vilken insats för bygden! Men nu vill hon sluta och det är henne väl unt. Ytterligare några i styrelsen tänker ge sig till årsskiftet och föreningen står inför en nödvändig förnyelse (läs: föryngring).

Det är emellertid lättare sagt än gjort. Varje år betalar över tvåhundra personer troget in sin medlemsavgift och hjälper till att finansiera verksamheten. Men när det gäller det personliga engagemanget så står Edebäcks Bygdegård inför samma utmaning som de flesta föreningar – ingen har tid. I dagens hektiska tillvaro kan vi räkna bort barnfamiljerna, deras hem liknar mest en transferhall på flyget med ständiga avgångar till och från olika aktiviteter.

Med undantag för några berömvärda mammor och pappor som orkar ta på sig rollen som fritidsledare så blir urvalet begränsat till den äldre delen av befolkningen. Men även de tycks ha fullt program.

Känner du igen beskrivningen? På ett ”stormöte” i Edebäck häromsistens – endast sju personer hade tid att komma – diskuterades utvecklingen av det ideella arbetet för bygden. Vi får nog konstatera att vår samhällskultur faktiskt har förändrats under de senaste åren. Finns det egentligen kvar någon samhörighet i bygderna eller är det bara en längtan och en nostalgisk illusion? Har det lokala gemenskapandet klingat av på grund av centralstyre och inlärd hjälplöshet? Behöver vi inte varandra? Och är det numera bara ilskan över nedläggningar som får oss att komma ut ur stugorna för att protestera?

Frågorna är många och kanske har tiden sprungit förbi oss. Om de lokala eldsjälarna håller på att brinna ut så måste vi börja fundera på hur samhällslivet kommer att gestalta sig i fortsättningen. Att umgås via Facebook och Twitter känns tyvärr lite andefattigt, ingenting kan ersätta det gnistregn som uppstår i levande möten mellan människor.

När det gäller Edebäcks Bygdegård så finns naturligtvis utvägen att lägga all idealitet åt sidan och avyttra den till högstbjudande. Men är det verkligen den bästa lösningen att sälja ut bygdens gemenskap på ett slags lokalsamhällets loppis så att vi kan få lite mer tid för oss själva framför teven?

Undrar Bengt Gustavsson, kassör i Edebäcks Bygdegård

Denna artikel resulterade i en påringning från Ursula, en inflyttad tysk kvinna som ville ställa upp så gott hon kunde. Kul! Och snacket började komma i gång i stugorna.

Vi höll diskussionen levande under vintern och såg med spänning fram emot vårt årsmöte i februari – skulle det bli lika tomt som på ”stormötet” eller …?

Det kom väldigt många. Och viljan att bevara Edebäcks Bygdegård var uppenbar, vi fick till och med utöka styrelsen med två platser för att det var så många som vill hjälpa till! Så himla roligt!

Sedan dess har vi träffats och pratat och gjort och fixat och jag bara njuter!

Så nu var det dags för en ny artikel i VeckoBladet:

Det våras för Edebäcks Bygdegård!

I höstas skrev jag här i tidningen om den osäkra framtiden för Edebäcks Bygdegård. Mer än halva styrelsen skulle sluta efter många års hängivet ideellt arbete och vi var verkligen bekymrade över hur det skulle gå. Men tack vare VB-artikeln och världens minsta stormöte – endast sju personer kom – förstod folk i bygden att det var kris och på ett mycket välbesökt årsmötet i februari kunde vi välja en ny styrelse. Vi fick till och med utöka den med två platser för att så många ville vara med och utveckla vår bygdegård!

Vi människor är fantastiska. Så länge det hankar sig fram är det ingen ko på isen (”så länge rumpan är på land”, som hela uttrycket lyder) och vi bryr oss inte särskilt mycket. Men när vi väl inser att det är allvar så ställer vi upp. – Tack, alla eldsjälar som är med och hjälper till och tack, snälla VeckoBladet, som låter oss nå ut i bygden!

Så nu är det fullt pådrag i föreningen. Valborgsmässofirandet har avhållits enligt god tradition med Edebäckskören, i november kör vi julbord som vanligt och nu på måndag blir det ett roligt och meningsfullt kåseri med rubriken ”Det blir som du tänkt dig!” (se annons i det här numret av VB). Det påståendet kan verka lite provocerande, har jag märkt, för folk säger ofta till mig: ”Nädu, det blir inte alls som jag tänkt mig!” Vilket är beviset på att jag har rätt – om du tänker att det inte blir som du har tänkt dig så ser du till att det blir så.

Denna klokroliga kåserikväll är uppstarten på ett mycket intressant projekt som vi kör tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan, nämligen ”VuxF”. I skolans värld finns det något som heter ”Ung Företagsamhet” där eleverna får starta och driva företag kring en produkt eller tjänst som de själva kommer på. För några veckor sedan var det UF-mässa på CCC i Karlstad och det är den roligaste näringslivsdagen på året med massor av glada och stolta skolelever som bubblar av entusiasm!

I vuxenvärlden är det precis tvärtom. Den som har en affärsidé och går till någon av de offentliga starta-eget-inrättningarna möts av torra analyser och ett ”kravallvar” som går ut på att prestera strukturerade A4-sidor – ju fler, desto bättre. Men nu är alltså räddningen nära! Edebäcks Bygdegård och Vuxenskolan lanserar ett helt nytt koncept som bygger på glädjen att skapa tillsammans i studiecirklar, alltså på samma stimulerande sätt som UF. Detta blir ett efterlängtat nytänkande i samhällsutvecklingen som kommer att stimulera bygdens entreprenörskap och tillväxt – ekonomisk såväl som personlig och social. Och när vi har finslipat VuxF här i Edebäck så är det bara att vi delar med oss till resten av Sverige.

Visst är det perfekt att starta eget i en cirkel? Då vet man ju att verksamheten går runt.

Naturligtvis fortsätter vi som vanligt med uthyrningen av lokaler och dessutom har det blivit lite lättare att komma i kontakt med oss via vår nya hemsida, www.edeback.se.

Så i år upplever vi två vårar i Edebäcks Bygdegård – naturens och vår egen!

Bengt Gustavsson, kassör i Edebäcks Bygdegård

Ja, jag säger som jag brukar: ”Det vill gärna bli bra!”

Som gammal göteborgare tar jag gärna till ordlekar och skapar uttryck, nya tider kräver en ny språkdräkt som likt en bikini täcker det väsentliga utan att dölja den nakna sanningen. Eftersom många uppskattar min blandning av humor och allvar så blir den här krönikan ett smakprov på mitt numera vitsordade ordvitseri.

Någon frågade om BolagsBolaget är ett bemanningsföretag? Nej, snarare motsatsen när vi som agenter i Underlättelsetjänsten anställer folk och hjälper dem att förverkliga sina drömmar: Vi är ett besanningsföretag!

Eldsjälspyroman = en som får en kick av att se andra brinna. Inom offentlig sektor benämnd ”pyrokrat” med förståelse för eldsjälars eldskäl.

Högskolan i all ära, men vi behöver lågskolor för eldsjälar för en bättre flamtid.

Krealisten står stadigt förankrad i sina visioner.

Chanstagskleptoman.

Anställningstrygghet är en arbetslivslögn, men med ”inställningstrygghet” kan du hantera livets olika situationer. Den tryggheten kan ingen ta ifrån dig.

Inlärd hjälplöshet är en naturlig oförmåga att lösa problem med passivitet och lågt självförtroende. Leder till hjärnkraftsavveckling och drömavbrott men kan botas genom aktiv livshjälp, s k självantändning.

Vi föds som entreprenörer, fostras till inteprenörer och styrs av antiprenörer.

Drivs du av motivation eller hotivation?

Heter det ”klockrent” för att vi dricker ur?

Som mental trädgårdsmästare vet jag att busfrön växer bäst.

Utveckling utan förändring kräver effektiva insiktsbekämpningsmedel.

2001 anklagades BolagsBolaget för att olagligen betala in arbetsgivaravgifter och skatt eftersom vi gav våra anställda för stor frihet under ansvar. Vi döpte åtalet till ”Vållande till annans bröd” och hävdade att trendbrott inte var straffbart. Vi fick rätt.

Om du vill använda mina uttryck så gör gärna det, jag tillämpar ”copyright” och i mitt lexikon betyder det ”rätt att kopiera”.

Men ingen är gladare än jag över att mina funderingar och ordvändningar uppskattas!

Om du vill läsa Christians motivering till denna smickrande utmärkelse och en intervju med mig så klickar du här.

I december hade jag nöjet att kåsera för ett hundratal ekonomistudenter på Karlstads Universitet om ledarskap och tillväxt. De blev lite konfunderade när jag kombinerade rim och reson genom att ta fram gitarren och sätta betyg på samhällets avoga attityd till entreprenörskap. Gav dem min vis-dom, så att säga.

Men innan lektionen hade jag bläddrat lite i KaU:s katalog om ”Det moderna universitetet” och blev lite betänksam när jag fick en bekräftelse på skolfrökens påstående: ”Vi vill att du efter din tid här skall vara attraktiv på arbetsmarknaden”.

Jaha. Och vem skall skapa den arbetsmarknaden om en sådan detalj inte ens är av akademiskt intresse?

Men strunt i min skruvade tolkning av en reklamtext, några dagar efter seminariet fick jag ett mäjl som både gladde och oroade:

”Hejsan! Jag studerar ekonomi vid Karlstads universitet. Du pratade/sjöng på vår föreläsning om ledarskap för nån vecka sen. Jag och flera av mina studiekamrater tyckte att det var en riktig bra föreläsning. Det är inte ofta man lyckas hålla koncentrationen under en hel föreläsning, men så var fallet när du höll i det. Upplevde att föreläsningen var rolig och underhållande samtidigt som en stor poäng förmedlades. Håller verkligen med om att man slussas in i ett system där man, utan att egentligen registrera det, begränsar den kreativitet som väldigt många har i större utsträckning. Tror att detta nånstans är ett medvetet drag. Att man faktiskt inte vill ha entreprenörskap av rädsla för att rubba ‘systemet’.”

Ja, vad skall man säga? Skall vi utbilda ännu fler inteprenörer som går in för att förutsäga framtiden i stället för att skapa den? Hur mycket ekonomi vår klarsynte student än läser så kan han ändå aldrig säga om börsen går upp eller ned i morgon, en prognos på några ynka timmar … Är det så klokt att anförtro samhällsutvecklingen till bokbundna sannings-ägare i de färdigtänkta tankarnas tempel?

Förlåt en reflexion, men jag tycker att det finns för många med stora kunskaper som är påfallande inkompetenta.

Att söka jobb är att be om att få förverkliga andras drömmar mot betalning och bokföras som en kostnad. Anställningstrygghet i all ära, men den enda tryggheten värd namnet är en bra ”inställningstrygghet” så att du vet att du kan hantera livets olika situationer. Den kan ingen ta ifrån dig.

Nu är det jul igen och solen vänder, som vi lite självgott brukar säga. Men eftersom solen är en miljon gånger större än vårt lilla klot så är det nog så att vi själva får luta vår axel bäst vi vill, en stjärna sysslar inte med så jordnära ting.

När vi ändå är ute i rymden kan vi ju glädjas åt att nobelpriset i fysik i år gick till upptäckten att universum utvidgar sig allt snabbare. Om någon tyckte att vår Vintergata med sin diameter på 100 000 ljusår kändes trång på något sätt så finns det nu hopp och vi tackar Forskningen för detta livsviktiga bidrag.

Ett näraliggande förslag är att samla årets nobelpristagare och be dem forska kring kommunförsvaret och svarta hål i vårt offentliga universum. Till exempel om hur man löser eurokrisen. Men det är nog ingen brådska för om de ansvariga ministrarna hade tyckt att läget var akut – ungefär som en eldsvåda – så hade de naturligtvis först släckt elden och sedan funderat på ett bättre system. Men i stället käbblar de om hur brandskyddet ursprungligen borde ha strukturerats och hur det skall se ut i framtiden. Under tiden brinner huset ned.

I det sammanhanget är det lite kul att vår överste räknenisse Anders Borg har blivit utnämnd till EU:s bästa finansminister. Inte så pjåkigt av en som gick ur skolan med sämsta betyg i matematik, man kan tydligen vara ganska uträknad även om man inte kan räkna ut att man håller på att bli uträknad. Om han hade varit född i Dalarna kunde vi så här års ha kallat honom för Father KrisMas …

Och så en reflexion kring årets småländska västgötaklimax. Under hösten har vi fått bevittna ännu en saltomortal på politikens bakgård när klantarparn Håkan Juholt först bedyrade att han inte gjort något fel och sedan åkte runt i Sverige och bad om ursäkt för det.

En annan märklig nyhet: Den vanligaste orsaken till att vi åker in på sjukhus är biverkningar av de mediciner vi tar för att bli friska. Det påminner lite om England för många år sedan när läkarna gick i strejk och dödligheten minskade.

Julhandelns klappjakt slår nya rekord igen och det får vi väl ta som ett sundhetstecken även om det förmodligen får en del att fundera över varför det är så mycket månad kvar i slutet av pengarna. Om kassan tryter så kom ihåg att den finaste gåva du kan ge någon annan är din uppmärksamhet, 

Som sagt, nu är det jul igen. Ät, drick och var glad och fundera inte så mycket över den personliga tillväxten för det kan vara bra med flera hakor ifall man skulle råka tappa någon.

En fisk tänker förmodligen inte på att den är en fisk förrän den blir uppdragen på land. Vi är så vana vid vårt politiska system att vi tar det för givet och under den senaste tiden har vi dessutom matats med tragiska bilder från olika diktaturer som befäst vår tacksamhet över att vi bor i en demokrati. Och vi har det verkligen bra! Men alla världsbilder har ett bäst-före-datum och det vore klokt om vi vågade tänka nytt innan det blir sämre.

Jag har valt att leva mitt liv som företagare därför att jag har ett stort behov av frihet och ansvar inklusive ett självpåtaget krav att få göra mitt bästa utan snäva begränsningar. Bejaka livet, om du så vill. För vi är faktiskt genetiskt programmerade att skapa vår försörjning av egen kraft. I flock. – Ensam är stark, men två är starkare om vi låter varandra vara det.

För inte så länge sedan bestämde vi oss för att en del av industrisamhällets överskott skulle gå till det gemensamma bästa och det är en god tanke. I dag är vi ungefär 10% av befolkningen som finansierar 100% av befolkningen och det finge gärna vara fler som genererar välfärden, men principen är som sagt bra. Det jag blir bekymrad över är att det politiska systemet har tagit över mer och mer av ansvaret för hur vi har det och att vi medborgare låter detta ske av lättja och uppgivenhet. Vi väljer att bli inlärt hjälplösa och skyller hellre på ”systemet” än att vi själva samlar våra kreativa krafter och tar ansvar för samhällsutvecklingen. 

När jag frågar min åklagare, det vill säga min bilreparatör, så säger han att det inte hjälper att sparka på ratten när motorn hackar. Men det är precis vad vi gör i Sverige – allt är politikernas fel och jag menar att det är vi medborgare som skall vara drivkraften medan de styrande förvaltar resurserna så som vi sponsorer har bestämt. Och vi kan inte kräva mer välfärd än vi själva producerar.

Vid sidan av mitt företagande har jag ägnat bortemot tjugotusen ideella timmar åt att motverka nånannanismen så att vi i Värmland och här i hembygden skall få det bättre och tänk så roligt och meningsfullt det är att skapa levnadsvillkoren tillsammans! Vilken bjärt kontrast det är mot det politiska apartheidsystemet där fel färg automatiskt har fel åsikt. Och där majoriteten får förtroendet att bestämma medan resten går i opposition och vägrar acceptera valresultatet. 

Det som borde vara ett gemensamt livskvalitetsprojekt har blivit ett kallt krig, en ineffektiv laguppställning som består av motparter och vi behöver helt enkelt förbättra relationerna med oss själva. Churchill menade att demokratin är det minst dåliga statsskicket, men när jag frågar politiker om det pågår någon förnyelse värd namnet så tittar de bara oförstående på mig. Likt omedvetna fiskar simmar de helst i kända vatten.

Om ditt enda verktyg är en hammare så blir alla problem en spik. Om du är politiker så blir dina lösningar politiska. Är du människa så blir de mänskliga.

Som sagt, jag har inte någon färdig lösning och hoppas fler inser att de inte heller har det så att vi kan börja förbättringen tillsammans. Och visst inser jag att mitt ifrågasättande av den heliga politiken är som att svära i kyrkan, men ”fan” kan även betyda supporter … 

Att få en inbjudan från en minister är ovanligt så vi är både smickrade och stolta över att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ville träffa oss! Den främsta anledningen till detta unika möte är riksdagsmannen Jan-Evert Rådhström (M) som följt BolagsBolagets sannsaga sedan starten och tycker att vi är en annorlunda och frisk fläkt i samhällsutvecklingen och en välkommen motvikt till alla de grupperingar som vill komma till departementen för att klaga.

Den 9 november klev vi in på Arbetsmarknadsdepartementet och togs om hand av Albin Molander, politiskt sakkunnig och vår kontaktresurs i fortsättningen. För om vi skall sammanfatta denna inspirerande träff så blev den början på något stort!

Här är en resumé av vår stund tillsammans:

BolagsBolagets koncept skapades och lanserades 1999 av den ideella föreningen Republiken Klarälvdal’n och är själva originalet till den bransch som vuxit fram på senare år – ”arbetsgivare att hyra” och ”självanställning”. Vår bolagsordning är ”att motverka inlärd hjälplöshet samt därmed förenlig verksamhet” och grundvalen är att vi tror gott om folk, annars skulle vi aldrig våga ta vårt arbetsgivaransvar. Utöver anställningsavtalet har vi ett ömsesidigt ”inställningsavtal” där vi ingår ett slags symbios med våra arbetstagare och behandlar dem som vuxna – i de flesta hierarkier är ju förhållandet ”förälder/barn”. Något som vi är stolta över är att all utveckling av BolagsBolaget har skett utan några EU-pengar, vi har på så sätt velat markera att vi tillhör näringslivet.

Vi berättade också om den skatteprocess där staten yrkade på dödsstraff eftersom vi ger våra anställda så stor självständighet. Vi förlorade i Länsrätten men vann i Kammarrätten och tack vare att David inte gav upp kampen mot Goliat har Sverige nu berikats med en samhällsekonomisk innovation som stimulerar entreprenörskap och tillväxt på bred front.

Slutsatsen av våra tolv år som samhällsutvecklare är att vi föds som entreprenörer, vi fostras till inteprenörer och vi styrs av antiprenörer. Alltså att vi är genetiskt programmerade till att skapa vår försörjning men fållas in i system som ser till att vi lyder och blir omhändertagna.

Sedan 2006 ägs BolagsBolaget av Anne Hellstedt Petersson och Bengt Gustavsson, men vi har inte ändrat en millimeter på den människovänliga värderingsgrund som sattes av Republiken. Och den ledningsfilosofin har inte hindrat oss från att bli Värmlands nionde största arbetsgivare med våra 450 anställda!

Det blev ett roligt och meningsfullt möte och när tiden egentligen var ute sade Hillevi Engström ”Vi fortsätter!” och så gjorde vi det.

Efter en stunds resonemang uttryckte hon sin förtjusning över vårt koncept och formulerade sig ungefär så här: ”BolagsBolaget är ju en genial konstruktion och är på sätt och vis kontentan av den arbetsmarknadspolitik som vi vill föra!” Och med det menade hon att människor skall kunna komma ut i arbetslivet och bli uppskattade för sina prestationer, att få göra sitt bästa hos en arbetsgivare som värdesätter deras insatser.

En intressant effekt är att de flesta av våra självanställda som slutar inte startar eget, som vi en gång trodde, utan faktiskt får anställning hos en kund. De har alltså gjort ett bra jobb och BolagsBolaget är följaktligen ett effektivt sätt att fakturera sig ut på arbetsmarknaden.

Med sin konstruktion är BolagsBolaget en avvikelse och en störning i det svenska arbetslivet. A-kassorna vet inte hur de skall betrakta oss och en lustig detalj är att vi inte heller passar in som medlemmar i Svenskt Näringsliv. Skälet är fundamentalt, arbetsmarknaden bygger på ett mer än hundra år gammalt systemtänkande som definierar arbetsgivare och arbetstagare som två motparter. Det är en form av kallt krig som knappast gynnar Sveriges konkurrenskraft och det är ganska korkat att tro att ett vinnande lag skulle kunna bestå av kontrahenter med olika intressen.

BolagsBolaget är beviset på att en verksamhet kan bedrivas i samverkan, där är företagsledningens främsta uppgift att hjälpa personalen att lyckas och vi kallar oss för ”agenter i Underlättelsetjänsten”. Vi påstår med bestämdhet att arbetsmarknaden behöver moderniseras, inte minst så att dagens generation kan ges utrymme att utvecklas och göra sitt bästa.

Visst märker vi att vårt ”ideella aktiebolag” är svårt att acceptera för detta gammalmodiga system. Det är därför som vi nu bestämt oss för att dra ned lite på självanställandet och i stället ägna tid åt samhällsförbättringar igen. Det var ju så allt började en gång och vi kan inte längre sitta stilla och se trygghetnarkomanerna fortsätta sin färd i de gamla hjulspåren. Alla etablerade system är likadana i den meningen att de vill ha utveckling utan förändring.

Vi vill visa att även främmande fåglar kan flyga!

Allt detta och mera därtill hann vi prata om med Hillevi Engström och Albin Molander. De såg bland annat BolagsBolagets koncept som en möjlighet för olika projekt att underlätta inträdet på arbetsmarknaden. Ungdomar, invandrarkvinnor och andra grupper som vill skapa sin försörjning skulle kunna dra nytta av vår modell och det skall vi tillsammans titta närmare på.

Dessutom kommenterade vi den enmansutredning av Sören Öman som kom för några månader sedan där han betraktar oss som ett ”faktureringsföretag” och det är närmast att betrakta som en förolämpning. Han har inte ens haft kontakt med oss som trots allt är ”originalet från 1999” och har därmed missat poängen med våra syften. I Skatteverkets ögon är vi fullvärdiga arbetsgivare och nu bad vi arbetsmarknadsministern att få samma status ur hennes perspektiv. Det fick henne att höja lite på ögonbrynen eftersom de flesta vill slippa ansvar, inte ha mer av den varan. Vi vet att det finns ett antal oseriösa aktörer i vår bransch, men vi vägrar att bli dragna över den kammen!

Innan vi motvilligt skildes från varandra kom vi överens om att försöka hitta några pilotprojekt som kan fungera som ”praktiska utredningar” där man kan testa hur teorier fungerar i verkligheten och dra slutsatser för arbetsmarknadspolitiken.

Vi tackade arbetsmarknadsministern Hillevi Engström hjärtligt för hennes genuina intresse av BolagsBolagets koncept och för en väldigt inspirerande stund. Dessutom kom vi överens om att fortsätta resonemangen med hennes politiskt sakkunnige Albin Molander för att se hur vi med gemensamma krafter kan gå från snack till verkstad.

Därefter gick vi ut på stan och smälte intrycken från det härliga mötet tillsammans med Jan-Evert Rådhström – all heder åt en sådan vän i samhällsutvecklingens tjänst!

Det är verkligen roligt och uppmuntrande när vårt nytänkande/nygörande uppskattas av det system som vi försöker modernisera! 

OBS: Nya WermlandsTidningen publicerade en jättebra artikel om vårt ministerbesök den 11 november. Klicka här om du vill läsa den!

Varav hjärtat är fullt … men spaltutrymmet är begränsat så jag måste göra ett val och det blir Steve Jobs, mannen som gav oss Mac-datorn, iPhone och iPad. Han gick bort i början av oktober och världen blev en rollmodell fattigare. 

Jag skulle kunna skriva om hans visionära förmåga, hans hängivna konsumentfokus och den närmast religiösa stämningen kring produktlanseringarna, men den här krönikan handlar om vad du och jag kan lära oss av en man som dog levande.

Vid tjugo års ålder hoppade han av skolan och startade eget i föräldrarnas garage tillsammans med en kompis. I dag är deras lilla firma, Apple Inc, värderad till 2,2 biljoner kronor (!) och är därmed världens dyraste företag.

Vägen dit har emellertid inte varit någon dans på rosor – vilket märkligt uttryck, man kan ju få taggar i fötterna – bland annat fick han sparken från sitt eget företag 1985. Det skulle kunna knäcka vem som helst, men han förmådde vända motgången till en förklädd välsignelse när han insåg att han blev befriad från framgångens bojor och än en gång fick chansen att njuta av nybörjarens kreativa frihet.

I förra krönikan skrev jag om att vi lätt fastnar i våra egna mönster och snöper vår utvecklingspotential. Vi vill egentligen inte ha förändringar, bara lite omväxling. Steve Jobs tvingades släppa sargen och gav sig glatt ut på hal is.

Nu är han död och har fått sin livsfilosofi bekräftad. Som tonåring läste han nämligen att ”om du lever som om varje dag är den sista så kommer du förr eller senare att få rätt”. Det citatet är en av de främsta anledningarna till hans enorma framgångar. Han följde sitt hjärta, hittade sin passion och gav sig hän. ”Låt inte oljudet från andras tyckanden dränka din egen inre röst”, som han uttryckte det.

Sina sista år levde Steve Jobs med en cancerdiagnos. Det fick honom att fundera över tillvaron och han kom fram till att döden förmodligen är livets bästa uppfinning – det gamla får ge plats för det nya. I förgänglighetens perspektiv är det lätt att göra de verkligt viktiga valen i livet. Kraven på att motsvara andras förväntningar, den sårbara stoltheten och rädslan för att göra bort oss framstår då som ganska futtiga. Vi har ingenting att förlora för vi är redan nakna.

Vilket får mig att tänka på min favorithjälte, Crocodile Dundee. När han är i New York och undrar varför så många där går hos psykolog får han motfrågan om de inte har några problem hemma i Walkabout Creek. ”Jodå, men då berättar vi bara det för Wally och då berättar han det för alla andra och sedan är det inte något problem.” – Problemet är att vi slösar energi på att dölja att vi har problem, fasadupprätthållningen blir viktigare än att göra det som vi innerst inne vet är vår livsuppgift. 

Var dig själv, det finns redan så många andra!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Livet är en sexuellt överförd åkomma som enligt all statistik leder till döden. Frågan är vad vi gör under den period som jag kallar ”från födsel till gödsel”? Rätt svar är … vårt bästa. 

Som Steve Jobs. 

Hur kommer morgondagens yrkesliv att se ut? Ja, om arbetsmarknaden utvecklas i samma takt som under de senaste femtio åren så kommer det inte att hända mycket. Jag vet för jag har varit med. Mitt hopp står nu till att den jämtländska LärlingsLotsen tar några rejäla tänkniksprång i sin roll som framsynta arbetsmarknadsförare och ser till att min spådom kommer på skam för jag vill väldigt gärna ha fel! 

Född 1945 har jag sett hur det svenska näringslivet blomstrat tack vare andra världskriget. Den enes död, den andres bröd. Arbetslivet har gått som tåget på samhällsekonomins breda stambana, men på senare år har det tillkommit några stickspår som leder in i framtiden. Bra, tycker jag, men tyvärr fungerar inte växlarna. De är lika cementerade som hjärnvägarna hos det etablissemang som föredrar facit och endast kan tänka sig samhällsutveckling utan förändringar.

På 60-talet var det enkelt att få jobb. Visserligen hade vi några så kallade lågkonjunkturer, men det var bara att ”övervintra” och snart var det högkonjunktur igen. Så är det inte nu. Världsekonomin är helt oberäknelig och drabbar oss som en finansiell tsunami. Ordet ”anställningstrygghet” är i dag en förrädisk illusion – den enda tryggheten värd namnet är att du lär dig hantera Livets olika situationer. Parera är viktigare än att planera.

Men arbetsmarknaden tuffar på som om inget har hänt, den globala konkurrensen från diverse u-länder som Indien och Kina är bara en tillfällig avvikelse … eller? Arbetsgivarna förhandlar som vanligt med arbetstagarna och konserverar de gamla strukturerna. Hur kan man ens tro att två motparter är den bästa modellen för att nå gemensam framgång? Och varför använder vi fortfarande ord som betyder att någon giver arbete till någon som tager detsamma?

I detta föråldrade system skall dagens unga vuxna inordna sig. Men det gör de inte. The MeWe Generation, som den ibland kallas, har högre krav än så på arbetslivet. Många av dem har redan besökt fler platser i världen än en storbolagsdirektör gjorde under hela sin karriär och har skaffat sig globalt mycket kompisar på sina resor och internet.

Annat var det på min tid, som vi pensionärer säger när vi försöker göra oss intressanta. (Jag är egentligen ”passionär”, men det tar vi en annan gång.) Då stod vi med mössan i hand och sökte jobb. En vanlig replik i dag från en åttiotalist under en anställningsintervju är ”What’s in it for me?” Gud så naivt … men så himla bra! Som om maktstrukturen mellan arbetsgivare och arbetstagare skulle ha ändrats till någon sorts ömsesidig respekt där vi alla är ”arbetsskapare”!

Min vision är att denna nya kultur och lite kaxiga attityd kommer att förändra det svenska arbetslivet i grunden och begreppet ”lärling” kommer att få en helt ny innebörd. Förutom att en nybörjare lär sig ett yrke så får arbetsgivaren chansen att lära sig en ny kultur och det senaste inom sociala media. En ”inlärling” blir samtidigt en ”utlärling”. 

Eftersom denna nya generation anställda ständigt söker nya utmaningar kommer ledarskapet att förändras från ”Kom som du är och bli som oss!” till en respektfull uppskattning av initiativkraft och individualitet. Från ledtygelbaserat management – som ju ursprungligen betyder ”att leda häst vid hand” – till vad jag kallar för ”människment” som ger alla chansen att göra sitt bästa. 

Att leda entreprenörer är lika omöjligt som att valla katter, har någon sagt, och förutsätter därmed att folk är som får. Jag deläger och leder ett företag, BolagsBolaget AB, som består av 450 entreprenörer över hela landet. Men det fungerar bra för vi behandlar dem som katter.

Lärlingsmodellen är precis vad Sverige behöver, så ta chansen när du får den! Lär dig yrket, men be också att få veta hur företaget fungerar så att du kan vara med och utveckla verksamheten. Och du som tar ansvar för en lärling, passa på och lär dig hur en modern arbetsgivare skall göra för att behålla duktiga medarbetare – konsten är att betrakta personalen som en resurs även om den bokförs som en kostnad.

Svenskt Näringsliv kommer att ersättas med ”Svenskt Lärlingsliv”, en facebook-driven organisation av yrkesinriktade eldsjälar som betygsätter svenska arbetsgivare och hjälper varandra att skaffa intressanta utvecklingsmöjligheter. 

Min dröm är att LärlingsLotsen är med och förnyar den svenska företagskulturen så att vi blir många som gemenskapar tillväxt med arbetsliv och lust! 

Har du lust?