Leva livet à la Lill-Babs.

Nyligen var det fredagen den trettonde, ett av våra folkhemskaste exempel på olycksalig mental magnetism. Med det menar jag att dagarna blir vad vi själva gör dem till, inte bryr sig Universum om vad vi sätter för siffror och text i kalenderrutorna. Nej, det är våra negativa förväntningar som attraherar denna kollektiva otursinbillning. Var noga med vad du tänker för det vill gärna bli så!

Själv grunnar jag mycket över varför det är som det är och hur det blir som det blir. Och ska man snöa in på något så har den här vintervåren varit generös med förpackningsmaterial, i skrivande stund är Ängåsen fortfarande täckt av ett tjockt snölager. Så vitt jag ser! Som optimistminister formulerade jag min irritation över det myckna snöandet på ett försonligare sätt: Bättre att det är snötäckt än att det är otäckt.

Min längtan efter barmark får mig att tänka på metaforen att en optimist är våren i mänsklig gestalt. Genom att sprida ljus och värme kan du bidra till dina medmänniskors själlossning!

Vår underbara Lill-Babs var en sådan solstråle! Lika mycket som jag älskade hennes artisteri så läste jag med glädje de positiva vittnesmålen om hennes person. Av någon härlig anledning drabbades hon aldrig av den svenska avundsjukan utan lyftes i stället fram som en inspirerande rollmodell. Så framgångsrik och samtidigt en kärleksfull medmänniska!

Hon gestaltade i sanning det kristna budskapet ”Älska din nästa såsom dig själv!” Det innebär ju definitionsmässigt att jag inte kan älska någon annan mer än jag älskar mig själv. Och eftersom kulturen här i mellanmjölkens jantelaglydiga land genererar dålig självkänsla så är vårt samhälle fattigt på kärlek. Men Lill-Babs var sig själv och därför kunde hon älska alla andra oförbehållsamt.

Vi människor vill bli sedda, bekräftade och respekterade. Det är alltså livsviktigt att vi ser och värdesätter varandra, men tyvärr är uppmuntran en bristvara i Sverige. Och det trots att den är lättillgänglig, outtömlig och helt gratis! Att känna uppskattning och tacksamhet mot någon och inte uttrycka det är som att slå in en present och inte ge bort den.

Moder Teresa får sista ordet: ”Vänliga ord tar några sekunder att säga, men deras eko varar för evigt”.

Det här inlägget postades i Krönikor, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *