Uppmuntran som eldsjälsbränsle

För ett tag sedan var jag på apoteket i Ekshärad för att köpa nässpray. ”Kan jag hjälpa till?” frågade en vänlig röst strax bakom mig. Jag förklarade mitt ärende och då undrade hon om jag var allergisk mot något. ”Bara pessimister”, drog jag till med. ”Då är det ingen fara”, svarade min goda fe, ”för några sådana preparat har vi inte. Ännu”, lade hon till med ett leende så det verkar som om läkemedelsbranschen ändå har identifierat orsaken till en av våra största folksjukdomar.

”Mitt liv har varit fyllt av de värsta katastrofer varav de flesta aldrig inträffade” konstaterade filosofen Montaigne och det är en bra sammanfattning av hur många väljer att leva sitt liv. Hellre oroligt än roligt. Som optimistminister har jag studerat ämnet och ett vetenskapligt rön som gjort intryck på mig är att glädjetårar och sorgetårar har helt olika kemisk analys. Hur vi tänker och känner påverkar alltså våra kroppar och därmed vår hälsa.

Enligt statistiken lever pessimister 7,5 år kortare än optimister och jag gillar kirurgen Nisse Simonsons ickemedicinska förklaring att ”Gud blir väl så trött på gnället att han tar hem dem”.

Självklart stöter vi på problem (ett trösterikt ord som betyder ”före lösning”) på vår vandring, men låt oss lägga energin på möjligheterna och lämna de pessimistiska fantasierna därhän.

Knytkalaset är den bästa organisationsform jag vet – inga chefer, alla tar ansvar. Och någon Jantelag är det inte tal om för då skulle det ha låtit så här: ”Detta är visserligen den godaste äppelpaj jag ätit, men du ska inte tro att du är nåt!” För mig är livet ett mentalt knytkalas där vi alla kan bidra med vårt bästa och gemenskapa en härlig tillvaro.

Att hjälpa varandra att lyckas är bland det roligaste som finns. Tyvärr är uppmuntran en bristvara i Sverige och det är beklagligt för som eldsjälsbränsle är den lättillgänglig, outtömlig, högeffektiv och helt gratis. Men av någon anledning lagrar vi lovorden djupt i våra mentala bergrum. Detta noterar jag som företrädare för den norska myndigheten ”Oppmuntringstilsynet”, en ideell organisation som uträttar storverk i vårt grannland.

När man hjälps åt i Norge kallas det för ”dugnad”. Varför har vi ingen svenskt ord för det?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *