I huvet på en heltidspassionär.

Förra sommaren fyllde jag 70 och gav mig själv som present att avsäga mig alla långsiktiga åtaganden. Efter ett halvsekel av självpåtagna plikter ville jag känna hur det är att vara lös och ledig. Så jag bestämde mig för att sälja mina aktier i BolagsBolaget och det löste sig på bästa sätt. Efter att ha avsagt mig ytterligare några engagemang var jag så en fri man och kände en underbar harmoni komma över mig, sensommaren och hösten blev en enda stor njutning! Hundpromenader i skogen, ett glas vin till lunchen, en liten eftermiddagslur. Och gott om tid att reflektera över tillvaron. Det var inte så att jag gick i pension på något sätt, livsglädjen och världsförbättrarentusiasmen finns kvar och paradigmskiften är alltid kul att ställa till med – men i så fall på mina egna villkor.

Fram i december började emellertid en irriterande tanke gnaga: Tänk om världen upptäcker att den klarar sig utan mig! Och plötslig kände jag hur ett gigantiskt trauma var under uppsegling. Det var dags att göra något för att återställa den globala ordningen med herr Gustavsson som störare av densamma. Som vanligt kom lösningen när jag behövde den, det är fascinerande hur Universum levererar vad vi beställer om vi låter hjärtat fungera som vår mentala parabol. Optimist eller pessimist? Du får vad du ber om.

I mitt fall blev det ”Ekshärligt i Hagfors!” som jag berättat om tidigare. Alltså ett integrationsprojekt som hjälper asylsökande att komma ut i näringslivet som egenföretagare eller anställda. Något så roligt och meningsfullt har jag nästan inte varit med om! Flyktingarna behöver oss för att få chansen att bevisa att vi behöver dem.

För ett tag sedan läste jag om hur vi förändras över åren och jag känner igen mönstret. I början sökte jag min identitet, sedan skulle jag visa omvärlden hur duktig jag var (som en äkta ”selfie”) och så småningom insåg jag gemenskapandets välsignelse. Numera blir jag faktiskt gladare av att se andra lyckas än när jag själv gör det och det blir allt viktigare att leva innerligt med tilltagande ålder.

I dag definierar jag mig som ”heltidspassionär” och på engelska skulle ordleken bli att jag inte är ”retired” utan ”refired”. Det är gott att vara på banan igen!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *