Länge leve pessimismen!

Märkligt väder i år. Senvintern övergick i högsommar på fyra timmar, det snöade på Valborg och i skrivande stund är det vår så in i nordan. Brrr. Det är lätt att glädjas åt den goe värmen och bli besviken när vädret regredierar.

För att slippa dessa klimateriella humörsvängningar bestämde jag mig för att konvertera till pessimismen. Den är trots allt ett pålitligt koncept och i linje med det värmländska talesättet att man inte skall göra sig kalas i förväg.

För en optimistminister i Republiken Klarälvdal’n var detta ett ganska dramatiskt övervägande, ungefär som när Ulf Ekman nyligen övergav Livets ord och blev katolik. – Det finns ett göteborgskt uttryck för hur hans församling måste känna sig: Snullet!

Gott, nu skulle jag slippa att gå omkring och vara den glade och entusiastiske Bengt och bara ansluta mig till kverulanterna med Down’s syndrom, alltså de som går omkring och gnäller utan anledning. (Ursäkta ordleken, men min son Fredrik har den vedertagna diagnosen och han är så förtjust i livet att jag menar att han har ”Up’s syndrom”.) Med en lite lokaldialektal vinkling kan man definiera det utbredda gnällspikandet som att ”månggårålider”.

Nåväl, jag behövde nu en strategi för denna livsavgörande omställning till en motsatt inställning. Bland annat ville jag förmedla nyheten till min omgivning på ett tydligt sätt och fastnade för mottot ”Länge leve pessimismen!” … tills jag insåg att en sann pessimist inte kan säga så eftersom det uttrycker en sorts förväntan. Själva tanken att bekänna sig till pessimismens evangelium är i sig en strävan efter en livsstil, men som pessimist kan jag definitionsmässigt inte önska mig något – det går ju ändå åt pipsvängen.

Så jag bestämde mig för att trots allt behålla min republikanska optimistministertaburett och tänk, samma dag lade sig ett decimetertjockt snötäcke över Ängåsen liksom för att testa mig och se om jag klarade av sådana ”vädermödor”. Jag bara log.

Det visade sig att inte heller snön orkade med min sprudlande glada positivitet så nästa dag var den borta! En optimist är våren i mänsklig gestalt.

Och nu är det på’t igen i Verner von Heidenstamsk anda: ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”.

Det här inlägget postades i Krönikor. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *