Sveriges första nationella byfåne.

Den 14 september 2017 var en historisk dag för då utsågs jag till Sveriges första nationella byfåne. Ett löjligt jippo? Nej, precis tvärtom, och jag ska strax förklara varför.

Men först några ord om bakgrunden: I Finland har man sedan 1991 utsett en nationell byfåne. Där är det en eldsjäl som gör gott i sin bygd medan vi i Sverige anser att byfånen är ett original som inte har alla hästar hemma. (För den som undrar så hade min fru och jag hästar i över trettio år, men de är numera sålda så i ärlighetens namn har jag inga hästar hemma.)

Och det var alltså den finska byfåneklanen som kom till Företagssalongen i Karlstad och korade mig så nu har jag papper på att jag är naturlig och inte normal!

På mitt visitkort har jag en vädjan: ”Var dig själv, det finns redan så många andra!” Fattar du? Att vara som alla andra är inte Livets mening utan det handlar om att bli den bästa versionen av dig själv. Och all utveckling kräver modet att gå utanför ramar och konventioner, att våga vara olydig.

Jag är inte helt ovan vid den rollen för 1975 blev Gunnar Wessman chef för Uddeholmskoncernen, då med 12 000 anställda. Han hade fräckheten att tro att han skulle vara VD i detta anrika bolag som sedan 1668 styrts av Brukspatron. Dennes kropp hade visserligen bytts ut då och då, men ledarskapet förblev detsamma. För att få bruksmentaliteten att krackelera utsåg Wessman mig till ”organisatorisk hovnarr” och skrev in i min befattningsbeskrivning att jag skulle använda minst fem procent av arbetstiden till att driva gäck med de högre cheferna. Och det funkade faktiskt, humor är ett effektivt vapen mot dem som ingen har. Jag brukar beskriva förändringen som att Uddeholm gjorde ”patron ur”.

Världens mest kände byfåne, Albert Einstein, konstaterar att ”dagens problem måste lösas med ett helt annat tänkande än det som skapade dem.” Men förändringar är jobbiga, särskilt här i det jantelaglydiga Landet Lagom, och därför behöver de annorlunda och frimodiga människorna lyftas fram och lyssnas på. Byfånen kan vara den som visar vägen in i framtiden!

Funderar på om Sverige ska utvecklas genom en byfåne-app i mobilen? Som ordlekare från Lilla London skulle jag i så fall vilja kalla den för ”By Phone”.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Från förakt till kontakt.

Om ett år är valfångsten i full gång när partierna skall locka till sig väljare. Det är lite märkligt hur viktiga vi medborgare är under en kort period och hur bra politikerna klarar sig utan oss när valet är över. Och budskapet är detsamma oavsett partifärg: ”Rösta på oss så skall vi ta hand om dig!”

Men jag vill inte bli omhändertagen, jag vill vara med och gemenskapa ett gott samhälle! Det är så enkelt att lämpa över allt ansvar till politiken, men jag efterlyser en ny partislogan: ”Rösta på oss så bygger vi Sverige tillsammans!”

När jag var tonåring i början på 60-talet satt jag vid radion och lyssnade på riksdagsdebatterna. Inte för att jag var intresserad av politik utan för att det handlade om vårt land. På den tiden var partiledarnas gemensamma mål att skapa ett bra Sverige och tonläget var därför helt annorlunda än dagens käftande om vem som är störst, bäst och spydigast. Inte minst har den senaste tidens bedrövliga tjafs kring Transportstyrelsens IT-skandal visat att påhopp är viktigare än statsmannaskap. (Eller heter det ”statshennaskap” nuförtiden?)

Eftersom egennytta och partipolemik bevisligen går före ett Sverige i kris så konstaterar jag att rikspolitiken har blivit en riskpolitik.

Min vision är att politikerna både styr och eldbesjälar oss så att vi tillsammans över alla gränser skapar ett bra samhälle. ”Politikerförakt” borde bytas ut mot ”pålitlikerkontakt”, det vill säga att vi ställer till med ett kreativt knytkalas där vi alla bidrar med vårt bästa och delar på ansvaret genom att åstadkomma i stället för att gnälla.

Nyligen var jag med och framförde mina idéer när Centern i norra Värmland bjöd in till en inspirationskväll. Deras samhällsvision är bland det bästa jag läst! Men vackra ord är en sak, drömmen skall ju förverkligas också …

Just nu pratar vi i ArbetsSkaparna med Hagfors kommun och Arbetsförmedlingen om en gränslös idé som går ut på att vi slutar betrakta varandra som ”vi och dom”. I stället skall vi förena våra krafter i en bra integration som gör att våra nysvenskar får en meningsfull tillvaro och börjar betala skatt.

Detta är, såvitt jag förstår, min åsikt. Men det är okej om du inte delar den, jag kan ju inte tvinga dig att ha rätt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Från kunskap till kompetens.

Jag börjar med en av Albert Einsteins insikter: ”Dagens problem måste lösas med ett helt annat tänkande än det som skapade dem.”

Utveckling innebär alltså olydnad, att bryta mönstret, och det är därför som samhällsutvecklingen går så långsamt. För när vi företagare och andra entreprenörer skapar nya lösningar så gör de offentliga ordningsmännen vad de kan för att hindra oss, det är ju deras jobb. Det är klart att tillväxten går trögt när vi gasar och bromsar samtidigt.

Min dröm är att vi börjar bygga Sverige tillsammans, att vi alla drar åt samma håll och inser att gamla hjulspår leder till vägs ände. I stället för att dela upp oss i ”vi och dom” borde samhällsutvecklingen organiseras som ett mentalt knytkalas där var och en bidrar med sitt bästa när vi gemenskapar framtiden.

Herr Einstein igen: ”Fantasi är viktigare än kunskap.” Han menar att kunskap är sådant vi redan vet medan fantasin är vägen till ny förståelse och visioner. Ändå lägger Staten så stor vikt vid kunskapsförmedling trots att det är kompetens vi behöver för att det skall hända något. Att papegoja texten i en lärobok ger högt betyg på provet, men sen då? Kompetens är att ta in kunskap och göra något bra av den så att man går från ord till handling. Det är att bearbeta hjärnans pusselbitar med fantasi, entusiasm och framtidstro så att lärdomarna omformas till praktisk nytta.

Ett bra exempel på vad jag menar är mitt favoritprogram i TV, Let’s dance. Tänk vad dessa nybörjare presterar efter några få veckor, det är otroligt vad nya kunskaper i kombination med lust och bra handledning kan göra med en människa! Snacka om att ta kliv i utvecklingen.

Samma synsätt vägleder oss när vi anställer nyanlända i vårt integrationsprojekt ArbetsSkaparna så att de kan skapa sin försörjning utifrån en trygg och inspirerande plattform. Traditionella starta-eget-kurser bygger tyvärr på experter som förmedlar så mycket klassrumskunskap att deltagarna till slut tappar lusten och ger upp inför alla formella krav. Men egenföretagandet är en livsstil, inte ett teoretiskt ämne på schemat, så därför är ArbetsSkaparna en utbildning i skarpt läge där man drar i gång sin affärsidé direkt och sedan lär sig in i framtiden. Let’s go!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Uppmuntran som eldsjälsbränsle

För ett tag sedan var jag på apoteket i Ekshärad för att köpa nässpray. ”Kan jag hjälpa till?” frågade en vänlig röst strax bakom mig. Jag förklarade mitt ärende och då undrade hon om jag var allergisk mot något. ”Bara pessimister”, drog jag till med. ”Då är det ingen fara”, svarade min goda fe, ”för några sådana preparat har vi inte. Ännu”, lade hon till med ett leende så det verkar som om läkemedelsbranschen ändå har identifierat orsaken till en av våra största folksjukdomar.

”Mitt liv har varit fyllt av de värsta katastrofer varav de flesta aldrig inträffade” konstaterade filosofen Montaigne och det är en bra sammanfattning av hur många väljer att leva sitt liv. Hellre oroligt än roligt. Som optimistminister har jag studerat ämnet och ett vetenskapligt rön som gjort intryck på mig är att glädjetårar och sorgetårar har helt olika kemisk analys. Hur vi tänker och känner påverkar alltså våra kroppar och därmed vår hälsa.

Enligt statistiken lever pessimister 7,5 år kortare än optimister och jag gillar kirurgen Nisse Simonsons ickemedicinska förklaring att ”Gud blir väl så trött på gnället att han tar hem dem”.

Självklart stöter vi på problem (ett trösterikt ord som betyder ”före lösning”) på vår vandring, men låt oss lägga energin på möjligheterna och lämna de pessimistiska fantasierna därhän.

Knytkalaset är den bästa organisationsform jag vet – inga chefer, alla tar ansvar. Och någon Jantelag är det inte tal om för då skulle det ha låtit så här: ”Detta är visserligen den godaste äppelpaj jag ätit, men du ska inte tro att du är nåt!” För mig är livet ett mentalt knytkalas där vi alla kan bidra med vårt bästa och gemenskapa en härlig tillvaro.

Att hjälpa varandra att lyckas är bland det roligaste som finns. Tyvärr är uppmuntran en bristvara i Sverige och det är beklagligt för som eldsjälsbränsle är den lättillgänglig, outtömlig, högeffektiv och helt gratis. Men av någon anledning lagrar vi lovorden djupt i våra mentala bergrum. Detta noterar jag som företrädare för den norska myndigheten ”Oppmuntringstilsynet”, en ideell organisation som uträttar storverk i vårt grannland.

När man hjälps åt i Norge kallas det för ”dugnad”. Varför har vi ingen svenskt ord för det?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett skottår i efterskott

Skottåret 2016 gick som ett skott och här är några tankar i efterskott.

En bisarr historia var presidentvalet i USA, denna politiska tragikomik där två pensionärer idiotförklarade varandra i jakten på makten. Drömscenariot hade varit samma upplösning som i Lars Ekborgs monolog: ”Vi hade en skönhetstävling hemma i byn och alla kärringar ställde upp. Ingen vann.”

Och så har Storbritannien haft fräckheten att lämna EU. Fast lite märkligt är det att vi måste finansiera en så gigantisk byråkrati bara för att umgås över gränserna, vänner borde kunna fördra varandra utan fördrag. Hursomhelst så kan britterna nu konstatera som de brukar när dimman ligger tät över Engelska kanalen: ”Europa är isolerat!”

Att Fidel Castro gått ur tiden öppnar intressanta möjligheter. En är att Donald Trump lägger ett bud på Cuba, döper om landet till Cuba Libre (Det fria Kuba) och får påven, alltså Rom, och Coca Cola att sponsra driften. Skål!

Årets nyhetssändningar har fyllts av de förfärliga händelserna i arabländerna och annorstädes. Det är lätt att skylla allt på de patetiska och maktgalna diktatorerna, men vår store humanist Tage Danielsson pekade på det stora ansvar som vi alla kan ta: ”Tänk om det blev krig och ingen kom.” – Det kallas för civilkurage, ordet ”militärkurage” finns inte eftersom soldater skall lyda order.

Som vanligt rullade de gående julborden på runt om i landet. Har du tänkt på hur jämlikt det är att stå i en matkö? Alla får rätt.

Nobelpriset i litteratur går knappast att förbise när vi resumerar 2016. Att Bob Dylan över huvud taget fick det var en överraskning i sig, dock har det ojats mest över att han inte hade artigheten att komma och ta emot priset. Men det kanske var han som hade rätt och alla andra fel – på nobelfesten är det ju ingen matkö – eftersom den spränglärde Alfred Nobel ogillade fester och förmodligen själv hade uteblivit. Dels hade han stora matsmältningsproblem, dels tyckte han illa om att mingla.

Undrar hur Bob Dylan firade sitt nyår? Månne satt han där i sin ensamhet när nyårsklockorna ringde och mumlade ”No bell.”

Dags att ta nya årtag för att ro i land 2017 och jag hoppas det går så bra att vi kommer att sammanfatta det så här: ”Det var som sjutton!”

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Litet är vackert!

Nyligen hade NWT en hjärtevärmande artikel om lilla Munkfors. ”Jag tror inte på sammanslagningar”, säger kommunalrådet Mathias Lindquist, ”den lokala bestämmanderätten är viktig”. Han har fattat att vi människor vill förstå vårt sammanhang och känna att vi kan påverka det. Sedan kommer ett konstaterande som borde ge honom Nobelpriset i insiktsfullhet: ”Vi pratar inte om pengar utan om hur”.

Inom kreativiteten är det ordet ”Hur?” som förlöser entusiasm och fantasi eftersom det ignorerar alla idéslaktande besserwissrar som beter sig som om de har erfarenhet av framtiden. I stället för att fokusera på hindren ägnas energin åt att klura ut hur vi skall lyckas. Och som egenföretagare vet jag att det kostar pengar att tjäna pengar.

Ifall någon bekymrad vän av ordning undrar så går det väldigt bra för Munkfors tack vare att de ser människor som resurser och inte som kuggar i det kommunala maskineriet.

Nu till en tragisk motbild och jag menar förstås den idiotiska debatten om att Värmland skall uppslukas av Västra Götaland. Centralstyrning är de politiska byråkraternas våta dröm eftersom vi medborgare bara är kostnadskrävande störningsmoment i deras vardag. Tomas Riste är tydlig i det avseendet när han hävdar att vi värmlänningar är för dumma för att lägga oss i våra egna liv genom en folkomröstning. Han går till och med bortom definitionen att demokrati är det samhällssystem i vilket du säger vad du vill och gör som du blir tillsagd.

1973 kom Schumachers bok ”Litet är vackert” med undertiteln ”Ekonomi som om människor betydde något”. Jag rekommenderar våra maktfullkomliga att läsa den och fundera lite över sin egen människosyn. Kanske är det så att de har skaffat sig makt för att slippa visa hur svaga de själva är?

Som sponsor är jag inte alls nöjd med denna arroganta attityd mot oss som trots allt är deras arbetsgivare. Rent juridiskt borde vi skattebetalare kunna gå in på vilken offentligt finansierad inrättning som helst och kräva att få ha utvecklingssamtal med dem som vi tycker sköter sig dåligt.

Mitt förslag är att Värmland anammar den brittiska attityden, vi kan ju samarbeta med våra grannar utan att gifta oss med dem. Brexit blir ”Växit” och Munkfors vet hur man gör!

Publicerat i Krönikor | 2 kommentarer

I huvet på en heltidspassionär.

Förra sommaren fyllde jag 70 och gav mig själv som present att avsäga mig alla långsiktiga åtaganden. Efter ett halvsekel av självpåtagna plikter ville jag känna hur det är att vara lös och ledig. Så jag bestämde mig för att sälja mina aktier i BolagsBolaget och det löste sig på bästa sätt. Efter att ha avsagt mig ytterligare några engagemang var jag så en fri man och kände en underbar harmoni komma över mig, sensommaren och hösten blev en enda stor njutning! Hundpromenader i skogen, ett glas vin till lunchen, en liten eftermiddagslur. Och gott om tid att reflektera över tillvaron. Det var inte så att jag gick i pension på något sätt, livsglädjen och världsförbättrarentusiasmen finns kvar och paradigmskiften är alltid kul att ställa till med – men i så fall på mina egna villkor.

Fram i december började emellertid en irriterande tanke gnaga: Tänk om världen upptäcker att den klarar sig utan mig! Och plötslig kände jag hur ett gigantiskt trauma var under uppsegling. Det var dags att göra något för att återställa den globala ordningen med herr Gustavsson som störare av densamma. Som vanligt kom lösningen när jag behövde den, det är fascinerande hur Universum levererar vad vi beställer om vi låter hjärtat fungera som vår mentala parabol. Optimist eller pessimist? Du får vad du ber om.

I mitt fall blev det ”Ekshärligt i Hagfors!” som jag berättat om tidigare. Alltså ett integrationsprojekt som hjälper asylsökande att komma ut i näringslivet som egenföretagare eller anställda. Något så roligt och meningsfullt har jag nästan inte varit med om! Flyktingarna behöver oss för att få chansen att bevisa att vi behöver dem.

För ett tag sedan läste jag om hur vi förändras över åren och jag känner igen mönstret. I början sökte jag min identitet, sedan skulle jag visa omvärlden hur duktig jag var (som en äkta ”selfie”) och så småningom insåg jag gemenskapandets välsignelse. Numera blir jag faktiskt gladare av att se andra lyckas än när jag själv gör det och det blir allt viktigare att leva innerligt med tilltagande ålder.

I dag definierar jag mig som ”heltidspassionär” och på engelska skulle ordleken bli att jag inte är ”retired” utan ”refired”. Det är gott att vara på banan igen!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Medmänskligheten utmanar byråkratin.

I förra krönikan berättade jag att vi är några företagare som lanserar en ekshärlig version av integration. Grundvalen är ekshäringarnas positiva attityd och engagemang, det finns mycket hjärta i vår bygd! Runt tusen personer bor i Ekshärad och därtill femhundra asylsökande så vi har att ta tag i.

Navet i projektet är att vi startar en ”arbetsgivare att hyra”, en anställningsform som uppfanns när Republiken Klarälvdal’n grundade BolagsBolaget. På så sätt får de företagsamma flyktingarna en juridisk hemvist och all formalia kring jobben är avklarad. För oss är flyktingarna en resurs, inte en kostnad, och de kan rent av vara landsbygdens räddning om vi lyckas integrera dem på ett bra sätt.

Men stopp och belägg – i Sverige gäller ju ordning och reda och en sak i taget! Byråkrati är mycket viktigare än medmänsklighet så, lite tillspetsat, är budskapet till våra asylsökande: ”Sitt still och var tyst tills vi återkommer i ärendet!” Och medan de statliga kvarnarna mal och mal och mal så består flyktingens vardag av mat och trångboddhet utan möjlighet att jobba och göra rätt för sig. Påtvingad passivitet är inte det bästa sättet att bearbeta en livskris.

”Ekshärligt i Hagfors!” utmanar systemet genom att ta arbetsgivaransvar och slussa ut kompetenserna direkt så att de kan börja betala skatt. Förmodligen är det förbjudet, men samhällsutveckling bygger på olydnad. Det börjar med att några eldsjälar ser ett problem och skapar en kreativ lösning vilket utlöser automatiskt motstånd mot förändring från det rådande regelsystemet. Och så börjar kampen att övertyga politiker och byråkrater om att det inte är så smart att bromsa sig in i framtiden.

Vår vision är att vi med gemensamma krafter över alla gränser skall vända flyktingmottagandet från problem till möjlighet! Så i överförd bemärkelse kan man säga att ”Ekshärligt i Hagfors!” söker asyl hos det svenska etablissemanget för att få genomföra ett humanitärt systemskifte som skapar ekonomisk och mänsklig tillväxt. Och om asylen inte beviljas så kör vi ändå!

Eftersom det regnade på Valborg skall jag nu använda mina nyförvärvade kunskaper i ämnet och skriva ett brev till SMHI där jag begär uppehållstillstånd för Midsommarafton.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ekshärligt i Hagfors!

För tre år sedan höll jag ett kärleksförklarande kåseri i Ekshärad som tack för all uppmuntran när vi i Republiken Klarälvdal’n på sin tid bedrev bygdebegeistring. Ekshäringarna präglas av entreprenörskap och antijante tack vare sin historia av självförsörjning – småbruk skapar ju en helt annan kultur än Det Stora Bruket. Även om folk inte alltid höll med oss i vårt stôlliga allvar så var attityden tillåtande: ”Dra inte in mig i det där, men jag håller tummarna för er!”

I bufféminglet efteråt föddes ”Ekshärligt!”, ett uttryck för vår glädje över att leva i en positiv gemenskap och sedan dess har vi bjudit in till inspirerande träffar med mottot ”mycket snack och mycket verkstad”.

Nu är vi några företagare som fått för oss att Ekshärad skall bli Sveriges bästa ställe för flyktingar och det som driver oss är att den svenska byråkratin är alldeles för långsam. Statsapparaten har ett maniskt behov av kontroll och struktur som överskuggar all humanitär hänsyn. Om man tvingas fly från sitt hemland och hela ens liv havererat så är månader av väntan och passivitet inte en acceptabel terapi. Nu skapar vi ett mänskligare alternativ som gör att asylsökande känner sig behövda och får chansen att bidra med sin kompetens och sitt entreprenörskap. Och förutsättningarna är de bästa tänkbara för redan nu ställer ekshäringarna upp på ett fantastiskt sätt för att hjälpa de krigsdrabbade!

Vi har döpt vårt tilltag till ”Ekshärligt i Hagfors!” för vi vill inspirera hela kommunen till stordåd. En bärande idé är att starta ett slags bolagsbolag, alltså en ”arbetsgivare att hyra” som anställer nysvenskar och underlättar deras inträde i arbetslivet. Under den senaste tiden har vi träffat Arbetsförmedlingen och kommunen och de offentliga företrädarna är väldigt positiva! Som eldsjälspyroman kallar jag dem för ”pyrokrater” eftersom de eldar på oss och bidrar med sitt kunnande.

Säkerligen kommer vårt tilltag att utmana regelsystemet, men människor är viktigare. BolagsBolaget utsattes ju för en lång rättsprocess för att vi gav våra anställda så stor självständighet och den matchen mot Staten vann vi.

Det är inte alltid enkelt att vara pionjär, men det är helt nödvändigt. Och väldigt ekshärligt!

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Är du vuxen?

Efter 45 år som entreprenör och eldsjälspyroman konstaterar jag att samhället är ensidigt inriktat på ordning och reda. Inget fel i sig, men det innebär att all utveckling måste hålla sig innanför regelsystemets ramar. Det är därför som ordet ”entreprenör” rimmar på ”stör”.

De offentligt anställda kan vi alltså räkna bort så då faller lotten på oss andra att gemenskapa ett samhälle som utvecklas på ett kreativt och klokt sätt. Annars kommer det nämligen inte att hända av uppenbara skäl:

  • Som små uppfostras vi till generationskopior, det är därför ordet ”släktdrag” finns. ”Kan du inte vara som andra?” är våra välmenande curlingföräldrars uppmaning för att vi skall slippa bli mobbade.
  • I skolan matas vi med färdigtänkta tankar, så kallade kunskaper, men kompetensen tränas inte alls. För mig är kompetens när inhämtad kunskap kultiveras av min kreativitet och förlossas av mitt entreprenörskap.
  • På universitetet blir det än värre, fakta och vetenskap är alltings rättesnöre och Den Enda Sanningen. Utom för nobelpristagaren i fysik, Niels Bohr, som sade till en av sina studenter: ”Snälla människa, ni tänker ju inte, ni är bara logisk!”
  • På våra arbetsplatser råder ofta ett hierarkiskt kontrollbehov som premierar den som sköter sig, inte den som sticker ut sin kreativa haka. Och nyanställda skall snarast möjligt inordnas i den rådande organisationskulturen.
  • Som om detta icke vore nog så tar Jantelagen över där Svea Rikes dito slutar. Jante är Sveriges mest efterlevda lag.

Sammantaget har vi skapat en samhällskultur som producerar vad jag kallar ”inlärd hjälplöshet” och ”nånannanism”, det vill säga auktoritetsbundna och resignerade medborgare som hellre kräver och gnäller än tar initiativ till förändringar.

”Kan själv!” konstaterar vi i tidig ålder innan vi ger upp inför vuxenvärldens principfasta övermakt. Men att vara vuxen på riktigt är för mig att inse vem jag är och ta fullt ansvar för mina tankar, känslor och handlingar med målet att bli den bästa versionen av mig själv. Därför finns det inte så många vuxna personer här i Sverige annat än till ålder och kroppsvikt …

Så, vad säger du? Skall vi låta andra administrera våra liv eller skall vi bli vuxna genom att växa tillsammans?

Publicerat i Krönikor | 2 kommentarer