Bengts Bokstaveri & Blogg

Den 18 februari 2010 skrev Sara Damber – grundare av" Friends" och "Playing for change" – en välgörande artikel i Nya WermlandsTidningen. Den var så bra att jag var tvungen att kommentera den i hennes blogg. Här följer bägge artiklarna:

Fler sociala entreprenörer behövs

Vi behöver fler sociala entreprenörer – inte fler ideella organisationer. Vem har störst möjlighet att förändra världen? Enligt svenska folket är det i första hand du och jag som individer som sitter på den makten. Ungefär lika många svarar att det är företagen. Längre ned på listan kommer politiker, och ytterligare en bra bit därefter kommer ideella organisationer.

Resultatet kommer från en riksrepresentativ undersökning som vi låtit genomföra inom ramen för satsningen ”Playing for change”. Det kan ju ses som en aning nedslående för en person som jag som har ägnat mer än halva mitt liv med att bygga upp en så kallad ideell organisation, med syftet att just verka för ett bättre samhälle (mer specifikt mot mobbning). Men jag tror också att bilden av de ideella organisationerna och deras kraft hänger ihop med själva begreppet, som jag menar är rätt intetsägande och leder tankarna fel.

Enligt SAOL betyder ideell grundad på eller syftande till högre, andliga värden. I mer daglig svenska betyder det i allmänhet oavlönad – att arbeta ideellt innebär att arbeta gratis. I mina ögon är de här begreppen kopplade till en förlegad föreställning om det finns en motsättning mellan att arbeta för ett bättre samhälle och att tjäna pengar.
Sedan jag 1996 startade Friends har organisationen växt från ett enmansprojekt till 40 anställda på 5 orter och en omsättning på 24 miljoner. Det har inte varit enkelt, och vi har fått en del kritik bland annat för att vi har satsat mycket på annonsering, varumärkesbyggande och annat som traditionellt kopplas samman med den kommersiella världen snarare än den ideella. Men jag har aldrig behövt kompromissa med min grundidé. Och för mig har det varit en självklart att hela tiden sträva efter att växa – för att få större möjligheter att göra skillnad. Min vision har aldrig varit att verksamheten ska drivas på helt ideell grund, utan av avlönade och professionella yrkeskvinnor och -män.
Målet för allt förändringsarbete bör vara hållbar utveckling av samhället på olika plan. Och hållbart förändringsarbete underlättas genom affärsmässighet – att människor kan leva på sitt arbete och att det finns en strävan efter egengenererad tillväxt. Motsatsen är den osäkra och kortsiktiga bidragsjakt som präglar en stor del av den ideella sektorn i dag

Jag anser därför att vi behöver uppdatera synsättet på hur man kan arbeta för att förändra samhället. Vi behöver bana väg för nya eldsjälar och entreprenörer som kombinerar det bästa från offentlig och ideell sektor – samhällsansvar, engagemang och kunskap – med nytänkande och affärsfokus från näringslivet. Ett logiskt steg på vägen är att vi skrotar begreppet ideell organisation som vedertaget samlingsbegrepp på organisationer som arbetar för ett bättre samhälle.
Ett begrepp som ger en betydligt bättre bild av mitt sätt att se på förändringsarbete är socialt entreprenörskap. Vi behöver inte fler ideella organisationer – vi behöver fler sociala entreprenörer. Det sociala entreprenörskapet kan liksom allt entreprenörskap innefatta oavlönat arbete. Men det är inte kärnan.
Det här skiftet är redan på gång, och jag tror stenhårt på att det decennium vi just har gått in i blir det sociala entreprenörskapets decennium. På flera håll syns exempel på innovativa initiativ som springer upp i gränslandet mellan offentligt, ideellt och kommersiellt. I den undersökning som vi genomfört uppger nästan varannan svensk – 47 procent – att han eller hon har en idé som skulle kunna bidra till att göra samhället bättre. Det betyder alltså att flera miljoner svenskar går omkring med oförlösta idéer om hur de kan bidra till ett bättre samhälle! Miljontals potentiella sociala entreprenörer med andra ord.

Sara Damber
Grundare av stiftelsen Friends och ansvarig för Playing for Change, en utmaning till sociala entreprenörer 

Och min kommentar:

Tack, Sara, för en klok och välgörande artikel i NWT den 18 februari om hur ditt annorlunda tänkande har skapat ”Playing for change” och ”Friends”! Du har helt rätt i att det ideella arbetet mycket väl kan vara kommersiellt och leda till både personlig, social och ekonomisk tillväxt. Samhällsutvecklingen är det självklara området för ett sådant synsätt och det är lite sorgligt med alla dessa EU-finansierade projekt som gärna förbrukar pengar men håller sig för goda för att generera nya eftersom det är fult att bli profit i sin egen stad.

Så upplyftande att er undersökning visar att det är du och jag som kan förändra världen! Något annat hade varit förfärligt, men det får mig att tänka på hur vi ganska nyligen ur ett historiskt perspektiv reserverade en del av industrisamhällets frukter till att skapa välfärd. För att administrera resurserna hade vi först lokala kamrerare, sedan kom de kommunala förvaltningarna. Någon gång under resan fick emellertid våra inhyrda förvaltare för sig att pengarna var deras och vi medborgare blev då en besvärande kostnad. Men det är alltså fortfarande du och jag som är samhällets motorer och sponsorer. I dag är vi ca 10% av befolkningen som finansierar 100% av Sverige och principen är helt OK, men det vore roligt om vi kunde bli 11%.

Och det kan vi med ditt sätt att tänka och göra! När du vill bana väg för nya eldsjälar som förstår att välfärd är en affärsmässig konsekvens så är du klokare än du begriper, som statsminister skulle du kunna ha det konceptet som enda regeringsförklaring och få Sverige att blomstra.

Ett steg i den utvecklingen är, som du säger, att sätta nya namn på de organisationsformer vi vill se. Kanske ”eldsjälsdemokratiska” föreningar eller ”humankapitalistiska”? Själv är jag med i ett norskt nätverk, LivsVerkene, och vi definierar oss som ”en initiativbasert oppmuntrings- och utviklingsallianse”. Här i Värmland har vi ett eget alternativ till nånannanismen – Republiken Klarälvdal’n – och på engelska kallar vi oss för ”de förenade sinnelagen”, det vill säga The United States of Mind.

I denna ideella förening har vi ställt till med mycket samhällsutveckling. Bland annat köpte vi en stor och tom lanthushållsskola, Nygård i Ekshärad, och omgestaltade den mot alla odds till en arbetsplats för 26 personer. Ideellt arbete som genererar ekonomisk tillväxt och kommunalskatt. Ur det projektet föddes 1999 BolagsBolaget – arbetsgivare att hyra – som är ett annorlunda koncept för stimulans av vanligt folks entreprenörskap. I dag är vi 420 anställda och Värmlands nionde största arbetsgivare inom näringslivet. Ideellt arbete som genererar välfärd.

Så du har helt rätt, Sara, vi behöver uppdatera synsättet på hur samhället kan förändras. Sedan ett tag pratar jag med alla som vill höra på (inklusive resten) om Ledarskap 2.0 Betaversionen – de gamla hierarkierna behöver moderniseras till ett slags mentalt knytkalas där Visionen är chef och alla får chansen att göra sitt bästa!

Än en gång tack för dina insiktsfulla formuleringar och lycka till med ditt förbättringsarbete!

Bengt Gustavsson, eldsjälspyroman och trendbrottsling

Människan är skapt för överlevnad. Utom möjligen den fogliga underart som föds upp i Sveriges fyrkantiga skyddshägn, för här är staket och struktur viktigare än livet. Det pratas visserligen mycket om entreprenörskap, men det är inte så sant som det är sagt utan först när det är gjort.

När vi som små upptäcker vår genetiska da Vinci-kod och avslöjar den för världen så är det ett magisk moment i utvecklingen: ”Kan själv!” Ofta kunde kanske ungens tajming vara bättre i förhållande till vuxenvärldens pressade tidsplan, men icke desto mindre är detta ett avgörande ögonblick för barnets självbild som kräver en kärleksfull känsla för feeling hos omgivningen.

Några decennier senare kommer samma unge in på Arbetsförmedlingen i Karlstad. Hon har ett kvalificerat arbetsliv i sitt CV, senast var hon chef för en verksamhet som lades ned ”av EU-tekniska skäl”. Glad i hågen meddelar hon att ”Jag är här nu, men jag har flera kunder på gång och tänker starta eget och här är min affärsplan. Kan själv!” – ”Nej, du, så enkelt är det inte, vi har rutiner för sånt här och just nu är det ett par månaders väntetid. I sinom tid kommer vi att skicka ditt ärende till Stockholm där det bestäms om du skall få starta eget eller inte.”

Detta hände nyligen en av mina bästa vänner. Hon gick in på AF med entusiasm och kom ut moloken. Naturligtvis kommer hon att överleva denna förmätna formalism och skapa sitt företag, men hur slår en sådan attityd mot människor som ser egenföretagandet som en sista arbetsmarknadsutväg? – Dessutom, visar det sig, hade hon bott i det företagsvänliga Kristinehamn så hade hon fått ett helt annat bemötande av AF.

I Värmland finns mer än femtio olika organisationer som hjälper folk att starta eget. I en enkät anser samtliga att det inte behövs så många, men det är aldrig den tillfrågade aktören som skall bort.

Låt mig ta NyföretagarCentrum som exempel. Deras uppgift är att ge råd om hur man skapar sin egen försörjning i näringslivet. I höstas klagade de över att de saknade sponsorer (Vad det nu kan komma sig?) och lyckades gnälla till sig lite pengar. Men varför lever de inte sitt eget budskap? Företagare är definitionsmässigt sådana som först gör nytta och sedan tar betalt, de finansieras av nöjda kunder. När NC kräver pengar av samhället för sin verksamhet är de bidragstagare och har därmed ingen trovärdighet som företagsrådgivare.

Att jämföra med BolagsBolaget. Vi har samma syften som alla dessa rådgivare, men går in med ett helt annat engagemang eftersom vi är beredda att ta arbetsgivaransvar för den som vill skapa sin egen försörjning. De A4-formatterade trygghetsnarkomanernas blankettraseri är helt obegripligt – för oss är varje självanställd en livs levande affärsidé som omedelbums skall ut på marknaden och pröva sina vingar!

Den svenska antiprenörsmodellen får mig att tänka på ett citat av Franz Kafka: ”En bur gick ut för att finna en fågel.”

Och kanske borde vi i vår inlärda hjälplöshet kalla jorden för ”Tell Us”? Men fråga inte mig!

 ”Släpp ut mig!” ropade mannen som trevade sig runt annonspelaren.

Visst borde han byta perspektiv? När de gamla lösningarna är problemet så blir hinderkramning en dålig strategi. För att komma framåt behöver vi ibland gå åt sidan – när vi går på stan är det en självklarhet. Utveckling är att vi bestämmer målet och tar oss dit, även om vi måste runda en och annan annonspelare.

Industrisamhället upphörde 1957 när den första sputniken skapade förutsättningarna för informationssamhället, men fortfarande är ångmaskinen organisationsmodellen där vi är kuggar i samhällsmaskineriet. Liknelsen är skenfager men likväl en kuggfråga eftersom materialet är levande.

Hierarkier leder till mentala murar, ”vi och dom”. Staten och medborgarna. Arbetsgivarna och arbetstagarna. Makt och fusk. Hur kan någon tro att tillväxt och engagemang kan kontrolleras fram? Att plantor växer för att trädgårdsmästaren tar till brösttoner?

Berlinmuren var sinnebilden av det jag skriver om, den föll för att den sovjetiska byråkratin ledde till social infarkt och totalt sammanbrott. Vågar vi riva våra murar innan de faller över oss? I januari kommer jag tillsammans med DalenSkaparna att ha ett seminarium på Scalateatern som vi kallar ”Arbetsliv & Lust!”. Titeln är en motsägelsefull utmaning och ett alternativ till chefskursen ”Leda till förändring – från tristess till entreprenörskap”.

En indikation på miljön i arbetslivet fick jag på min årliga hälsokontroll. ”Jag mår bra och njuter av livet!” var mitt svar på sköterskans inledande fråga. Då log hon bekymrat och sade att hon inte hört den repliken sedan jag var där förra året. Sedan pratade vi om det faktum att folk inte mår bra. Trots att de har ett jobb, trots välfärd och trygghet. Eller, som läkaren Nils Simonson undrar: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” Det är för övrigt han som konstaterar att pessimister lever sju år kortare än optimister och förklaringen går bortom hans profession: ”Gud blir väl trött på gnället och tar hem dom!”

Häromkvällen satt jag och pratade med en f d chef som hanterats illa av sin arbetsgivare, blivit utbränd och höll på att återerövra livet: ”Nu skall jag bara göra det som är roligt och ingen skall få bestämma över mig!” – Den repliken räcker gott för att förstå hur kuggar av kött, blod, glädje och ambitioner skall organiseras, nämligen som en organism. Kroppen är ett bra exempel som ständigt läser av sin omgivning (varmt, kallt, tryggt, farligt …) och anpassar verksamheten därefter. ”Chefen” (som har hjärnkoll) litar fullständigt på fot- samt övriga kroppsfolket och avsätter genast resurser för att lösa problemet när vi slår lilltån i sängbenet.

När en hierarkisk organisation avsätter resurser menar den uppsägningar.

Folkhälsans lösning är att vi smittar varandra med en eldsjälspyromanisk ”duefin-influensa”, en positiv taituanda där vi går från ett förfärligt virus till ett härligt vi-rus som befriar oss från de tillväxthämmande ”antiknopparna”. Från vaccination till växplosion!

Livet är en sexuellt överförd åkomma som enligt all statistik leder till döden. Frågan är vad vi gör medan det pågår, alltså perioden ”från födsel till gödsel”? … Det rätta svaret är: Vi gör så gott vi kan.

Att göra sitt bästa är inte det sämsta. Är du nöjd med dig själv så når du lättare dina mål. Vi tror att lyckan är att nå framgång, men det är snarare så att lyckliga människor har lättare för att lyckas.

Med den livsfilosofin är det naturligt att glädjas åt andra människors framgång, att vara en ”eldsjälspyroman” som får en kick av att se andra brinna. I stället för att leta fel blir du en jämlik agent i Underlättelsetjänsten utan kontrollbehov och oskicket att recensera folks idéer och åsikter. Jag säger som Sibelius: ”Fäst inget avseende vid dina kritiker, ännu har ingen staty rests över någon av dem!”

Ibland blir jag lite sorgsen över hur ofta jag hör orden ”inte” och ”nej”. Tar de aldrig slut? Kan man ransonera årsförbrukningen på något sätt? Om negativa omdömen innehölle vitaminer så skulle vi optimister få mental skörbjugg. Nu blir de bara ett hälsovådligt svartamintillskott.

Från inställning till anställning. Härom veckan gladde jag mig åt invigningen av Handelshögskolan i Karlstad, men blev lite bekymrad när jag läste om utbildningens ambitionsnivå: ”Vi skall profilera oss genom att göra studenterna anställningsbara!” – Senast jag hörde talas om något liknande var vid övergången från jordbrukssamhället till industriditot. För att de klocklösa väderochvindstyrda bönderna skulle lära sig lyda, passa tider och jobba i skift infördes skolsystemet. Det var 1842.

Själv har jag inte varit anställningsbar sedan 1979. Men lycklig.

En framsynt och arbetslivsanpassad ambition för Handelshögskolan hade varit att göra folk ”omställningsbara” eller ”inställningsbara”. Eller rent av ”beställningsbara”. För ”underbara” är väl att ta i?

Eftersom det akademiska systemet hittills har levererat excelarksfixerade bolagsförvaltare skulle jag uppskatta om entreprenörskapet nu sattes i fokus så att även de etablerade mjölkkossorna kunde utveckla nya verksamheter – inte bara sin heliga ”kärnmjölk” – innan de går i sin. Näringslivet behöver chefer som kan hantera idérika och företagsamma personer, trygga ledare som tillåter att personalen gör sitt bästa utan att de betraktas som en störning.

Universitetet har stora kunskaper och Värmlands företagare har förmågan att omsätta dem till nyttigheter … men aldrig mötas de två. Vilket guldägg vi ruvar på! Min dröm är att akademin och näringslivet hittar en prestigelös umgängesform, en gränslös professionell vänskap som leder till att många fler ”akaprenörer” och ”entrepredemiker” tar möjligheten att gemenskapa tillväxt och välfärd.

Med den druckna åsnans envishet säger jag det igen: Vi föds som entreprenörer, vi fostras till inteprenörer och vi styrs av antiprenörer.

Kan inte Handelshögskolan starta en lågskola för eldsjälar för en bättre flamtid? En Handlingslågskola.

Jag har varit i Lucky Næroset och seminerat norska eldsjälar. Med mig hem fick jag massor av energi och framtidstro som jag smugglade genom tullen genom att se ut som en finanskristyngd svensk. Umgänget i Norge innehåller en sorts icke oljebaserad glädjerikedom, tycker jag – det finns väl någon anledning till att ordet ”dugnad” inte finns på svenska. I artistkretsar säger man att norrmännen går ut för att roa sig medan svenskarna går ut för att bli underhållna.

Eldsjälsfestivalen heter ”InnoBygd” och arrangeras av Livsverkene som är en ”initiativbaserad uppmuntrings- och utvecklingsallians”. Kan avlärd hjälplöshet formuleras bättre? Lucky Næroset är en mental fristat i Ringsakers kommun som startade med att de räddade sin skola och sedan har bygdebegeistringen bara rullat på. Parallellen med Republiken Klarälvdal’n är given och vi har varit varandras inspiration genom åren.

Läs vidare …

Motivation eller hotivation? Är du som bäst när du själv vill eller när du måste?

Företag styrs hierarkiskt, chefen bestämmer. Det är så självklart att vi inte ens funderar på om det kunde vara på något annat sätt. Till exempel att kunderna bestämmer. ”Jo, men i slutändan gör de det”, hör jag VD invända, ”vi lever ju i en marknadsekonomi!” Jag vet, men vad jag inte förstår är varför den upphör vid företagets entré. Inne i företagen tillämpas ju toppstyrd planekonomi. Varför betraktas inte de anställda som kunder?

Eller rent av som gäster?

Läs vidare …

För ett tag sedan lyssnade jag på Nils Karlson från tankesmedjan Ratio som har studerat den svenska arbetsmarknadsmodellen. Intressant, inte minst utifrån mina iakttagelser att etablerade system tycks vara de sista som inser att de behöver förändras.

Till exempel: Två parter, arbetsgivare och arbetstagare, var en bra modell under industrisamhällets era. Men det var då det, dagens arbetsmarknad har helt andra utgångspunkter och ingångsvärden.

Globaliseringen, EG-anpassningar och ungdomars fackliga ointresse borde räcka för att stämma till eftertanke. Vem tror att Sveriges bästa laguppställning i det läget är två motparter som ställer krav på varandra? Vi är en ankdamm i ett stormigt världshav.

Läs vidare …

”Jag har ingenting emot delade meningar så länge det är min mening ni delar.” – Ett skämt som på allvar som beskriver den vanligaste ledningsfilosofin i företag och andra organisationer. Kontroll är viktigare än gemenskapandet.

Ilya Prigogine blev nobelpristagare på självorganiserande system. Han anses ha större betydelse för vår förståelse av verkligheten än Newton eftersom han fokuserar på helheter i stället för att plocka sönder allt i sina minsta beståndsdelar: En organisation som tillåts använda sin fulla potential utvecklas naturligt och blir en effektiv organism i samspel med sin omgivning.

Läs vidare …

Forskare vid nio europeiska universitet skall utreda varför vi människor är så irrationella. Varför tror vi på tomten, högre makter och andra fantasifoster i stället för att vara realistiska? Varför är inbillning viktigare än utbildning?
     Låtom oss glädjas åt att det är så! Huru trist vore det icke om vi levde ett strikt förnuftigt liv, en tillvaro utan drömmar, ideal och trisslotter. Må de logiska besserwissrarna aldrig ta ifrån oss vår naiva inspiration: Under en teckningslektion frågade fröken den lilla flickan vad hon ritade. ”Jag ritar Gud”, svarade hon. – ”Men ingen vet ju hur Gud ser ut”, påpekade den kloka lärarinnan. – ”Jo, om ett par minuter!”

Läs vidare …

Den här krönikan handlar om finanskrisen. Ett ord fångar två aspekter av den: Svindlande.

Låt mig först konstatera att jag har fel utbildning för att uttala mig om globalekonomin. Jag läste latin i fyra år tills någon berättade att ingen talar det längre och då gick jag hem. Så siffror är inte min grej, däremot har jag ett sådant där vanligt sunt förnuft som inte är så vanligt längre.

Men det kanske inte är siffrorna som är problemet? Ibland tror jag att finansvärlden är ett enda stort barnkalas där den mest uppblåsta ballongen vinner. Och när guldet nu blir till sand får vi en gigantisk sandlåda med bortskämda ungar som skriker efter nya leksaker eftersom de gjort sönder sina gamla.

Läs vidare …