Vilken är kyrkans affärsidé?

Nyligen skrev biskop Sören Dalevi en intressant krönika om kristendomen som den första ideologi där vi alla är lika mycket värda och det ledde till den största kulturella förvandling som världen skådat. Wow!

Men nu är det hög tid att förnya kyrkan. Efter skilsmässan från Staten år 2000 har det gått sin gilla gång trots att medlemsintäkterna minskar från år till år. Visst finns det stora tillgångar, men de är inte obegränsade och en prognos säger att Svenska kyrkan går i konkurs år 2032.

Min gode vän Mats, som är präst, är lika bekymrad som jag och vi kommer nu att ta initiativ för att vända trenden. Min roll blir att se verksamheten ur ett företagsperspektiv och det är som att svära i kyrkan för prästerna är minsann inga månglare i templet. Men de får nog krypa till korset för det behövs trots allt pengar till löner och driftskostnader och sparkapitalet räcker som sagt inte i evighet, amen.

Som jag ser det är förutsättningarna perfekta för att nå ut med en kristendom i tiden! Kyrkan har världens bästa affärsidé, det vill säga kärlek, förlåtelse och evigt liv och vem vill inte ha det? Korset är en välkänd logotyp och försäljningsställena ligger lika tätt som ICA. Så varför i Herrans namn står kunderna inte i kö?

Kanske för att Facebook och andra egotrippande sociala medier lagt beslag på Livets mening? Lyckan numera är ju att synas på nätet och att få så många lajks som möjligt. I dagens digitala värld är fasaden viktigare än själen och det kommer att leda till existentiella sjukdomar som ingen medicin kan bota.

Nej, nu behövs en djupare livssyn och det kräver en radikal omställning av Svenska kyrkan på gräsrotsnivå för det är där den kristna gemenskapen hör hemma. Men förändringar är inte så välkomna i kyrkans heliga hierarki där ritualer och maktstruktur är viktigare än att släppa eldsjälarna fria. Och tack vare Guds försyn behöver man ju inte göra något själv. Mina intryck av kyrkan som arbetsgivare kan sammanfattas så här: Håll dej till din arbetsbeskrivning för om du beter dej som Jesus så får du sparken!

Men halleluja, gott folk, Karlstads stift har insett läget och är på gång! Värmland inleder nu Svenska kyrkans reinkarnation och målet är ”Kors i alla våra dar!”

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bushuset inspirerar till samhällsutveckling!

För ett tag sedan blev jag inbjuden till Bushuset i Ekshärad, en mysig och välskött förskola som drivs av ett föräldrakooperativ. Att träffa styrelsen och personalen där var en hjärtevärmande upplevelse och för mig är Bushuset den ideala modellen för hur vi ska ta hand om våra små. Att skaffa barn är ett stort och ständigt ansvar och visst behöver vi hjälp med barnomsorgen för att få familjelivet att fungera, men samtidigt är det värdefullt att engagera sig i sitt barns vardag.

Jag återkommer till denna ekshärliga sannsaga, men som vanligt far mina tankar iväg och jag får bilder av hur vi alla blir mer delaktiga i vår lokala välfärd och tillväxt på olika sätt. I stället för att var och en sköter sig själv och … ja, du kan fortsättningen … så skulle jag vilja att vi tillsammans tar mer ansvar för hur vi har det. 

I vårt rika och bortskämda land frodas tyvärr nånannanismen. I stället för att engagera oss betalar vi skatter och avgifter och låter nånannan ta ansvaret. Det kan tyckas vara en praktisk lösning, men i det långa loppet gör det oss både bekväma och passiva. 

Vår sociala fostran börjar tidigt. I skolan ska vi respektera vuxenvärlden och lära oss att det alltid finns en auktoritet som har det rätta svaret. Målet är att göra oss anställningsbara, alltså till kunniga, skötsamma och lydiga löntagare. Egna idéer och ifrågasättanden ger inga bra betyg. Denna enkelspåriga samhällsordning leder till vad jag kallar ”inlärd hjälplöshet”.

Men tillbaka till den inspirationskälla som fick i gång mina utsvävningar om samhällsutvecklingen. Bushuset fungerar i princip som en kommunal förskola, men skillnaden är att föräldrarna jobbar ideellt i verksamheten och det minskar driftskostnaderna. Eftersom Bushuset är en fristående ekonomisk förening så slipper kommunen dessutom arbetsgivaransvaret för både personal och verksamhet. Summa summarum så är Bushuset en bättre affär för kommunen eftersom här skapas en högre social kvalitet för färre antal kronor. Men framför allt är det ett bra alternativ för dem som det ytterst handlar om, alltså barnen.

För mig är Bushuset en intressant tankemodell för hur vi kan utveckla lokalsamhället genom att gemenskapa vår tillvaro. Vad tycker du?

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Patron ur.

Uddeholmsbolaget (UHB) grundades 1668 och när jag 302 år senare kom från Göteborg till Hagfors som nyanställd stålinformatör på HK så upptäckte jag ett fenomen som jag tidigare inte hört talas om, nämligen bruksmentaliteten. Det var UHB som styrde och ställde, kommunen var av underordnad betydelse. Med sina 12 000 anställda hade det gamla bolaget stort inflytande och allt kretsade kring järnverket.

I mitten av 70-talet var det nära att UHB gick i konkurs, men tack vare ett statligt bidrag på 600 miljoner överlevde bolaget. Sedan dess har det hänt mycket. Koncernen har sålts ut och i dag är Hagfors Järnverk ett modernt utlandsägt företag och bruksandan finns inte längre kvar. Eller gör den det? Ja, tyvärr lever kulturen vidare trots att förutsättningarna är borta. Mentaliteten sitter liksom i väggarna och överförs mellan generationer och detta är ett stort och centralt problem i utvecklingen av Hagfors kommun.

Under det här året har jag deltagit i några olika grupper och seminarier där entreprenörskap och bruksmentalitet diskuterats och vi måste helt enkelt göra något åt historiens bromsklossar. Samt nutidens. För här i bygden är laglydigheten föredömlig, åtminstone när det gäller Jantelagen.

I höst har dock förhållande ändrats så att jag faktiskt tror att det finns hopp för Hagfors. Vid valet fick det nybildade partiet Oberoende Realister (OR) flest röster och kommer nu att ha ett stort inflytande på samhällsutvecklingen. Det är ”vanligt folk” som tröttnat på sossarnas gamla hjulspår och politikernas ovilja att vara en del av den stora förändring som krävs för att få fart på kommunen och förlösa invånarna. Eftersom jag tror att OR kommer att göra vad de lovar så kallar jag dem för ”pålitliker”.

Själv är jag snarare en oberoende krealist. Här i krönikan är utrymmet för begränsat för att redovisa mina funderingar och förslag, men på min hemsida kresam.se kan du ladda hem en tänkvärd pdf som heter ”Tankar om en tillväxtkultur i Hagfors”.

Ursäkta en ordlekande göteborgare, men utmaningen är ju att få bort det negativa inflytande som brukspatron fortfarande har på hagforsarnas mentalitet så jag kallar min vision för ”Patron ur – så att vi inte kan skjuta på framtiden”.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Valet och kvalet.

Politiken borde vara samhällets blodomlopp, men det kräver att hjärtat är med och det är det inte längre. Som tonåring satt jag vid radion och lyssnade på riksdagsdebatterna. Inte för att jag var politiskt intresserad utan för att partiledarna pratade med sådan glädje och stolthet om hur de tillsammans ville styra vårt fina land och det värmde mitt hjärta.

Idag är Sverige inte ett gemenskaparpussel utan en partipolitisk egotripp där målet är att framhäva sig själv och fördöma oliktänkande, alltså samma moral som IS tillämpar. Valresultatet bekräftar att vi människor är olika och utmaningen är att skapa ett samhälle där vi kan leva och utvecklas tillsammans. Finessen med skilda åsikter och idéer är att om vi möter varandra med respekt så ökar kreativiteten. Mångfald är bättre än enfald.

Sen undrar jag hur vi kan ha ett system där ett block ska styra Sverige och resten av riksdagsledamöterna, den s k oppositionen, får en månadslön på 64 500 kronor för att smutskasta och sabotera regeringen? I ett företag hade de fått sparken.

Vad är demokrati egentligen? Är det att respektera väljarnas röster? Ta Sverigedemokraterna som exempel: Hur illa jag än tycker om deras bakgrund och värderingar så är det ju över en miljon medborgare som har röstat på dem, men ändå vägrar alla partier att släppa in dem i demokratin. En konsekvens av sådan mobbning borde vara att de som röstar på SD antingen slipper betala skatt eller också ska rösträtten tas ifrån dem.

Visst tog Hitler livet av 11 miljoner ickearier, men Stalin mördade ju 40 miljoner sovjeter i kommunismens namn så varför får Vänsterpartiet vara med i regeringsbildandet? Vi kanske ska lämna detta bakom oss och se framåt i stället?

Vad gäller röstresultatet kan jag se en parallell med valet då Ian och Bert kom in i riksdagen. Inte för att de var statsmän utan för att politikerföraktet var så stort. Och det är samma nu, många av SD-väljarna är utleda på hur inkompetent och DÖ-trist riksdagen sköts. Tyvärr ville partierna inte inse sina brister 1991 och det är samma strutsmentalitet nu. Sorgligt att de som har ansvar för Sveriges utveckling inte klarar av att förändra sig själva.

Eller ens fattar att de är anställda i samma företag …

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | 1 kommentar

Att veta är inte att förstå.

Jag gillar att lösa svåra korsord. Nördiga kunskaper varvas med kluriga ordlekar och jag bara njuter. Ibland kör jag naturligtvis fast och det bästa är då att göra något helt annat. Äta, promenera, koppla av. När jag sedan återvänder till korsordet kan jag inte fatta att jag inte såg lösningarna, de var ju så uppenbara! Alla nickar igenkännande när jag berättar detta.

Sådana låsningar beror på att vi tänker för intensivt och helt enkelt blockerar synapserna i hjärnan. Konsten är att programmera in våra ambitioner och problem och låta svaren komma till oss naturligt.

Jag tycker att det logiska tänkandet fått för stor plats i vårt samhälle, irrelevant vetenskap och forskning på subatomär nivå ger oss en snäv syn på tillvaron. Vilket perspektiv på livet får den som stirrar i ett mikroskop hela dagarna?

Varför måste vi veta allting in i minsta detalj? Varför kan vi inte bara njuta av livet och fascineras av att vi fötts in i ett helt obegripligt och perfekt system som kallas Naturen eller Universum? ”Homo sapiens” betyder ”den kloka människan” och det innebär att vi har de genetiska förutsättningarna att leva ett naturligt och fullgott liv precis som vi är. Men någonstans gick det snett och det var när vi nödvändigtvis måste veta hur allt fungerar. Det är ju lika korkat som att försöka se hur en trollkarl gör sina konster i stället för att bara njuta av den förtrollande magin.

Ett exempel på det intellektuella feltänket är växthuseffekten och här är min konspirationsteori: Det började med att Al Gore blev sur för att han inte valdes till USA:s president. Han gjorde då en dokumentärfilm om den globala uppvärmningen så att han åtminstone fick nobelpriset. Det var det årets julklapp till världens politiker för då kunde de göra det de är bäst på – att beskatta oss medborgare. I det här fallet för att vi förbrukar energi i olika former. En intressant notering är att Mr. Gore själv använder tjugo gånger mer elektricitet än genomsnittsamerikanen …

Sedan dess har klimatkonferenserna nöjt sig med denna enda sanning och avvikande forskningsrön har utsatts för makthavarnas insiktsbekämpning. Låt mig ändå få citera Wibjörn Karlén, klimatforskare och professor emeritus i naturgeografi vid universitet i Uppsala: ”Politiker och andra beslutsfattare är ju till stor del försedda med fel information. Al Gores film om klimatförändringen är mycket skickligt gjord, men den har ingenting med vetenskap att göra.”

Missförstå mig rätt, självklart ska vi vara rädda om Moder Jord och minska på utsläppen av koldioxid och andra skadliga ämnen, men klimatsvängningarna styrs av ett större sammanhang än oss människor så vi behöver inte ta på oss hela skulden.

Detta är min världsbild och som Sveriges första nationella byfåne erkänner jag att mina funderingar inte har någon vetenskaplig grund, men kanske ett skapligt djup i form av mitt genetiska bondförnuft. Jag tänker bland annat på att Sverige för 10 000 år sedan var täckt av nästan tre kilometer is och ännu har ingen kunnat ge mig ett bra svar på varför den smälte bort fastän jag inte hade börjat köra bil och slänga kylskåp. Men jag tröstar mig med det större perspektivet.

Tänk om vi kunde tänka om, tänka mindre och bli omtänksamma i stället.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Leva livet à la Lill-Babs.

Nyligen var det fredagen den trettonde, ett av våra folkhemskaste exempel på olycksalig mental magnetism. Med det menar jag att dagarna blir vad vi själva gör dem till, inte bryr sig Universum om vad vi sätter för siffror och text i kalenderrutorna. Nej, det är våra negativa förväntningar som attraherar denna kollektiva otursinbillning. Var noga med vad du tänker för det vill gärna bli så!

Själv grunnar jag mycket över varför det är som det är och hur det blir som det blir. Och ska man snöa in på något så har den här vintervåren varit generös med förpackningsmaterial, i skrivande stund är Ängåsen fortfarande täckt av ett tjockt snölager. Så vitt jag ser! Som optimistminister formulerade jag min irritation över det myckna snöandet på ett försonligare sätt: Bättre att det är snötäckt än att det är otäckt.

Min längtan efter barmark får mig att tänka på metaforen att en optimist är våren i mänsklig gestalt. Genom att sprida ljus och värme kan du bidra till dina medmänniskors själlossning!

Vår underbara Lill-Babs var en sådan solstråle! Lika mycket som jag älskade hennes artisteri så läste jag med glädje de positiva vittnesmålen om hennes person. Av någon härlig anledning drabbades hon aldrig av den svenska avundsjukan utan lyftes i stället fram som en inspirerande rollmodell. Så framgångsrik och samtidigt en kärleksfull medmänniska!

Hon gestaltade i sanning det kristna budskapet ”Älska din nästa såsom dig själv!” Det innebär ju definitionsmässigt att jag inte kan älska någon annan mer än jag älskar mig själv. Och eftersom kulturen här i mellanmjölkens jantelaglydiga land genererar dålig självkänsla så är vårt samhälle fattigt på kärlek. Men Lill-Babs var sig själv och därför kunde hon älska alla andra oförbehållsamt.

Vi människor vill bli sedda, bekräftade och respekterade. Det är alltså livsviktigt att vi ser och värdesätter varandra, men tyvärr är uppmuntran en bristvara i Sverige. Och det trots att den är lättillgänglig, outtömlig och helt gratis! Att känna uppskattning och tacksamhet mot någon och inte uttrycka det är som att slå in en present och inte ge bort den.

Moder Teresa får sista ordet: ”Vänliga ord tar några sekunder att säga, men deras eko varar för evigt”.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Gammal är yngst.

Den här krönikan handlar om oss som varit med ett tag. Även om det är andra halvlek så är vi fortfarande med i matchen och nu är vi några eldsjälar som planerar en inspirationsdag kring seniorfrågor. Det var vännen Gunnar Hjerdt Bn som kläckte idén, han är ordförande i HRF och vet vad hörselnedsättningar kan göra med folk. Men även andra ålderssymptom tas upp och vi vill visa de möjligheter som erbjuds, i dag finns det ju mängder av stöd och hjälpmedel som ökar livskvaliteten hos dem som besväras av krämpor på gamla dar. För även om garantitiden har gått ut så finns det ingen anledning att ge upp.

Rubriken på seminariet är ”Vi hör ihop!” eftersom försämrade kroppsfunktioner inte bara berör den drabbade utan även anhöriga och andra i omgivningen. Den röda tråden under dagen är glädjen och framtidstron! Den som tar tag i sina åldersbekymmer med en konstruktiv inställning har bättre chanser att leva ett gott liv än den som känner sig som ett offer och bara ser problem. ”Den dagen, den glädjen!” alltså.

Som gammal optimistminister och egenföretagare vet jag hur viktigt det är att ha positiva bilder av framtiden för att orka med motgångarna. När jag gick i pension för ett antal år sedan definierade jag mig som ”heltidspassionär” och anger min ålder som ett blodtryck – först kroppens och sedan själens. Det innebär att jag är 72/8 år och jag tänker dö nyfiken, barnslig och lite olydig. Denna naiva målbild innebär att jag nu är inne på min andra lyckliga barndom!

Ibland får jag reklam från olika pensionärsorganisationer som vill att jag ska bli medlem. ”Bara om jag får bli ordförande i Ungdomssektionen” är mitt svar.

För många består det förflutna av en massa år som aldrig blev av, men det är alltid dags att göra det du vill i dag! De flesta säger att åren går och inte kommer åter, själv menar jag att åren kommer och ser dem som en aldrig sinande tillgång som kan berikas av tidigare års erfarenheter. Ja, jag vet att jag retar många med min smått arroganta livsglädje, men inställningen till livet är avgörande för hur vi mår. Ta som exempel vår paralympiske hjälte Anders Olsson som inte kan bruka benen, men han bortsåg från sina funktionsnedsättningar och använde i stället sina funktionsuppsättningar när han simmade de 28 milen från norska gränsen till Karlstad. Lyssna på hans seminarium och gå sen hem och gnäll över hur du har det om du kan!

Clint Eastwood menar att åldrandet kan vara riktigt roligt om man tar sig tid att njuta av det. Och den gode Einstein säger: ”Bli inte gammal oavsett hur länge du lever. Sluta aldrig att vara som ett nyfiket barn inför Livet, det stora mysterium som vi föddes in i”.

Det avgörande är inte hur gammal du är utan hur du är gammal.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Finns det ett liv före döden?

I slutet av 70-talet blev jag utbildningschef i Uddeholmskoncernen, på den tiden ett företag med 12 000 anställda. Mamma och pappa var förstås stolta över pojken och själv kände jag mig smickrad. Men efter några månader med enformiga chefsmöten tyckte jag att det saknades något för att jag skulle få vara Bengt Gustavsson fullt ut och fattade därför ett beslut som jag aldrig har ångrat. Jag samlade gänget jag var chef över och bönföll dem: ”Rädda mig!” Och det gjorde de. Vi pratade ihop oss om vad vi helst ville jobba med och det visade sig vara kreativitet och samarbete. Sagt och gjort, tillsammans startade vi företaget KRESAM och nu skulle vi förändra världen!

Koncernchefen Gunnar Wessman, som jag lovordade i min förra krönika, blev förtjust när han fick veta våra planer och tyckte att vi skulle fortsätta som utbildningsavdelning samtidigt som vi drev vårt företag. ”När ni får ett konsultjobb så stämplar ni ut från UHB, gör jobbet, fakturerar kunden och sedan stämplar ni in igen. På så sätt förlorar ni inga pengar.” Snacka om hygglig chef!

Det gick väldigt bra för oss i KRESAM och efter något år sade Gunnar W: ”Om ni inte hinner med uddeholmsjobbet så får vi hyra in folk för er framtid är viktigare!” Snacka om eldsjälspyroman!

Hans inspirerande ledarskap är upphovet till att jag ägnat 40 år åt entreprenörskap och samhällsutveckling. Jag valde ett roligt och meningsfullt liv där jag får vara mig själv och ställa till’et tillsammans med andra eldsjälar!

Nyligen pratade jag om mitt pionjärskap på Ung Företagsamhets Coffe Talk och det var längesen jag kände mig så välkommen och uppskattad när jag höll ett anförande! UF är ett fantastiskt samhällskoncept och en livsviktig inspirationskälla när unga människor ska skapa sin framtid! Anledningen, menar jag, är att all undervisning i skolor och universitet går ut på att förmedla kunskaper och att göra eleverna anställningsbara. Inte företagsamma och kompetenta utan inlärt hjälplösa medborgare som ska tillbringa resten av sitt liv som lydiga löntagare i arbetsgivares tjänst.

Jag har två råd till våra ungdomar: Bli aldrig vuxen, jag har träffat dem och de verkar inte ha roligt! + Förverkliga din egen dröm annars är det nån som köper dig för att förverkliga sin dröm!

Just nu skissar jag på ett seminarium som jag kallar ”Finns det ett liv före döden?” Livet är ju en sexuellt överförd åkomma som enligt all statistik leder till döden och vi borde alla ta vara på möjligheterna under vår period ”från födsel till gödsel”. Mer livsglädje och mindre pessimism! Pessimister borde för övrigt förbjudas eller åtminstone straffbeskattas eftersom de ökar den mentala försurningen.

Livet är inte så dumt om man betänker alternativet.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Sveriges första nationella byfåne.

Den 14 september 2017 var en historisk dag för då utsågs jag till Sveriges första nationella byfåne. Ett löjligt jippo? Nej, precis tvärtom, och jag ska strax förklara varför.

Men först några ord om bakgrunden: I Finland har man sedan 1991 utsett en nationell byfåne. Där är det en eldsjäl som gör gott i sin bygd medan vi i Sverige anser att byfånen är ett original som inte har alla hästar hemma. (För den som undrar så hade min fru och jag hästar i över trettio år, men de är numera sålda så i ärlighetens namn har jag inga hästar hemma.)

Och det var alltså den finska byfåneklanen som kom till Företagssalongen i Karlstad och korade mig så nu har jag papper på att jag är naturlig och inte normal!

På mitt visitkort har jag en vädjan: ”Var dig själv, det finns redan så många andra!” Fattar du? Att vara som alla andra är inte Livets mening utan det handlar om att bli den bästa versionen av dig själv. Och all utveckling kräver modet att gå utanför ramar och konventioner, att våga vara olydig.

Jag är inte helt ovan vid den rollen för 1975 blev Gunnar Wessman chef för Uddeholmskoncernen, då med 12 000 anställda. Han hade fräckheten att tro att han skulle vara VD i detta anrika bolag som sedan 1668 styrts av Brukspatron. Dennes kropp hade visserligen bytts ut då och då, men ledarskapet förblev detsamma. För att få bruksmentaliteten att krackelera utsåg Wessman mig till ”organisatorisk hovnarr” och skrev in i min befattningsbeskrivning att jag skulle använda minst fem procent av arbetstiden till att driva gäck med de högre cheferna. Och det funkade faktiskt, humor är ett effektivt vapen mot dem som ingen har. Jag brukar beskriva förändringen som att Uddeholm gjorde ”patron ur”.

Världens mest kände byfåne, Albert Einstein, konstaterar att ”dagens problem måste lösas med ett helt annat tänkande än det som skapade dem.” Men förändringar är jobbiga, särskilt här i det jantelaglydiga Landet Lagom, och därför behöver de annorlunda och frimodiga människorna lyftas fram och lyssnas på. Byfånen kan vara den som visar vägen in i framtiden!

Funderar på om Sverige ska utvecklas genom en byfåne-app i mobilen? Som ordlekare från Lilla London skulle jag i så fall vilja kalla den för ”By Phone”.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Från förakt till kontakt.

Om ett år är valfångsten i full gång när partierna skall locka till sig väljare. Det är lite märkligt hur viktiga vi medborgare är under en kort period och hur bra politikerna klarar sig utan oss när valet är över. Och budskapet är detsamma oavsett partifärg: ”Rösta på oss så skall vi ta hand om dig!”

Men jag vill inte bli omhändertagen, jag vill vara med och gemenskapa ett gott samhälle! Det är så enkelt att lämpa över allt ansvar till politiken, men jag efterlyser en ny partislogan: ”Rösta på oss så bygger vi Sverige tillsammans!”

När jag var tonåring i början på 60-talet satt jag vid radion och lyssnade på riksdagsdebatterna. Inte för att jag var intresserad av politik utan för att det handlade om vårt land. På den tiden var partiledarnas gemensamma mål att skapa ett bra Sverige och tonläget var därför helt annorlunda än dagens käftande om vem som är störst, bäst och spydigast. Inte minst har den senaste tidens bedrövliga tjafs kring Transportstyrelsens IT-skandal visat att påhopp är viktigare än statsmannaskap. (Eller heter det ”statshennaskap” nuförtiden?)

Eftersom egennytta och partipolemik bevisligen går före ett Sverige i kris så konstaterar jag att rikspolitiken har blivit en riskpolitik.

Min vision är att politikerna både styr och eldbesjälar oss så att vi tillsammans över alla gränser skapar ett bra samhälle. ”Politikerförakt” borde bytas ut mot ”pålitlikerkontakt”, det vill säga att vi ställer till med ett kreativt knytkalas där vi alla bidrar med vårt bästa och delar på ansvaret genom att åstadkomma i stället för att gnälla.

Nyligen var jag med och framförde mina idéer när Centern i norra Värmland bjöd in till en inspirationskväll. Deras samhällsvision är bland det bästa jag läst! Men vackra ord är en sak, drömmen skall ju förverkligas också …

Just nu pratar vi i ArbetsSkaparna med Hagfors kommun och Arbetsförmedlingen om en gränslös idé som går ut på att vi slutar betrakta varandra som ”vi och dom”. I stället skall vi förena våra krafter i en bra integration som gör att våra nysvenskar får en meningsfull tillvaro och börjar betala skatt.

Detta är, såvitt jag förstår, min åsikt. Men det är okej om du inte delar den, jag kan ju inte tvinga dig att ha rätt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar