Att veta är inte att förstå.

Jag gillar att lösa svåra korsord. Nördiga kunskaper varvas med kluriga ordlekar och jag bara njuter. Ibland kör jag naturligtvis fast och det bästa är då att göra något helt annat. Äta, promenera, koppla av. När jag sedan återvänder till korsordet kan jag inte fatta att jag inte såg lösningarna, de var ju så uppenbara! Alla nickar igenkännande när jag berättar detta.

Sådana låsningar beror på att vi tänker för intensivt och helt enkelt blockerar synapserna i hjärnan. Konsten är att programmera in våra ambitioner och problem och låta svaren komma till oss naturligt.

Jag tycker att det logiska tänkandet fått för stor plats i vårt samhälle, irrelevant vetenskap och forskning på subatomär nivå ger oss en snäv syn på tillvaron. Vilket perspektiv på livet får den som stirrar i ett mikroskop hela dagarna?

Varför måste vi veta allting in i minsta detalj? Varför kan vi inte bara njuta av livet och fascineras av att vi fötts in i ett helt obegripligt och perfekt system som kallas Naturen eller Universum? ”Homo sapiens” betyder ”den kloka människan” och det innebär att vi har de genetiska förutsättningarna att leva ett naturligt och fullgott liv precis som vi är. Men någonstans gick det snett och det var när vi nödvändigtvis måste veta hur allt fungerar. Det är ju lika korkat som att försöka se hur en trollkarl gör sina konster i stället för att bara njuta av den förtrollande magin.

Ett exempel på det intellektuella feltänket är växthuseffekten och här är min konspirationsteori: Det började med att Al Gore blev sur för att han inte valdes till USA:s president. Han gjorde då en dokumentärfilm om den globala uppvärmningen så att han åtminstone fick nobelpriset. Det var det årets julklapp till världens politiker för då kunde de göra det de är bäst på – att beskatta oss medborgare. I det här fallet för att vi förbrukar energi i olika former. En intressant notering är att Mr. Gore själv använder tjugo gånger mer elektricitet än genomsnittsamerikanen …

Sedan dess har klimatkonferenserna nöjt sig med denna enda sanning och avvikande forskningsrön har utsatts för makthavarnas insiktsbekämpning. Låt mig ändå få citera Wibjörn Karlén, klimatforskare och professor emeritus i naturgeografi vid universitet i Uppsala: ”Politiker och andra beslutsfattare är ju till stor del försedda med fel information. Al Gores film om klimatförändringen är mycket skickligt gjord, men den har ingenting med vetenskap att göra.”

Missförstå mig rätt, självklart ska vi vara rädda om Moder Jord och minska på utsläppen av koldioxid och andra skadliga ämnen, men klimatsvängningarna styrs av ett större sammanhang än oss människor så vi behöver inte ta på oss hela skulden.

Detta är min världsbild och som Sveriges första nationella byfåne erkänner jag att mina funderingar inte har någon vetenskaplig grund, men kanske ett skapligt djup i form av mitt genetiska bondförnuft. Jag tänker bland annat på att Sverige för 10 000 år sedan var täckt av nästan tre kilometer is och ännu har ingen kunnat ge mig ett bra svar på varför den smälte bort fastän jag inte hade börjat köra bil och slänga kylskåp. Men jag tröstar mig med det större perspektivet.

Tänk om vi kunde tänka om, tänka mindre och bli omtänksamma i stället.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Leva livet à la Lill-Babs.

Nyligen var det fredagen den trettonde, ett av våra folkhemskaste exempel på olycksalig mental magnetism. Med det menar jag att dagarna blir vad vi själva gör dem till, inte bryr sig Universum om vad vi sätter för siffror och text i kalenderrutorna. Nej, det är våra negativa förväntningar som attraherar denna kollektiva otursinbillning. Var noga med vad du tänker för det vill gärna bli så!

Själv grunnar jag mycket över varför det är som det är och hur det blir som det blir. Och ska man snöa in på något så har den här vintervåren varit generös med förpackningsmaterial, i skrivande stund är Ängåsen fortfarande täckt av ett tjockt snölager. Så vitt jag ser! Som optimistminister formulerade jag min irritation över det myckna snöandet på ett försonligare sätt: Bättre att det är snötäckt än att det är otäckt.

Min längtan efter barmark får mig att tänka på metaforen att en optimist är våren i mänsklig gestalt. Genom att sprida ljus och värme kan du bidra till dina medmänniskors själlossning!

Vår underbara Lill-Babs var en sådan solstråle! Lika mycket som jag älskade hennes artisteri så läste jag med glädje de positiva vittnesmålen om hennes person. Av någon härlig anledning drabbades hon aldrig av den svenska avundsjukan utan lyftes i stället fram som en inspirerande rollmodell. Så framgångsrik och samtidigt en kärleksfull medmänniska!

Hon gestaltade i sanning det kristna budskapet ”Älska din nästa såsom dig själv!” Det innebär ju definitionsmässigt att jag inte kan älska någon annan mer än jag älskar mig själv. Och eftersom kulturen här i mellanmjölkens jantelaglydiga land genererar dålig självkänsla så är vårt samhälle fattigt på kärlek. Men Lill-Babs var sig själv och därför kunde hon älska alla andra oförbehållsamt.

Vi människor vill bli sedda, bekräftade och respekterade. Det är alltså livsviktigt att vi ser och värdesätter varandra, men tyvärr är uppmuntran en bristvara i Sverige. Och det trots att den är lättillgänglig, outtömlig och helt gratis! Att känna uppskattning och tacksamhet mot någon och inte uttrycka det är som att slå in en present och inte ge bort den.

Moder Teresa får sista ordet: ”Vänliga ord tar några sekunder att säga, men deras eko varar för evigt”.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Gammal är yngst.

Den här krönikan handlar om oss som varit med ett tag. Även om det är andra halvlek så är vi fortfarande med i matchen och nu är vi några eldsjälar som planerar en inspirationsdag kring seniorfrågor. Det var vännen Gunnar Hjerdt Bn som kläckte idén, han är ordförande i HRF och vet vad hörselnedsättningar kan göra med folk. Men även andra ålderssymptom tas upp och vi vill visa de möjligheter som erbjuds, i dag finns det ju mängder av stöd och hjälpmedel som ökar livskvaliteten hos dem som besväras av krämpor på gamla dar. För även om garantitiden har gått ut så finns det ingen anledning att ge upp.

Rubriken på seminariet är ”Vi hör ihop!” eftersom försämrade kroppsfunktioner inte bara berör den drabbade utan även anhöriga och andra i omgivningen. Den röda tråden under dagen är glädjen och framtidstron! Den som tar tag i sina åldersbekymmer med en konstruktiv inställning har bättre chanser att leva ett gott liv än den som känner sig som ett offer och bara ser problem. ”Den dagen, den glädjen!” alltså.

Som gammal optimistminister och egenföretagare vet jag hur viktigt det är att ha positiva bilder av framtiden för att orka med motgångarna. När jag gick i pension för ett antal år sedan definierade jag mig som ”heltidspassionär” och anger min ålder som ett blodtryck – först kroppens och sedan själens. Det innebär att jag är 72/8 år och jag tänker dö nyfiken, barnslig och lite olydig. Denna naiva målbild innebär att jag nu är inne på min andra lyckliga barndom!

Ibland får jag reklam från olika pensionärsorganisationer som vill att jag ska bli medlem. ”Bara om jag får bli ordförande i Ungdomssektionen” är mitt svar.

För många består det förflutna av en massa år som aldrig blev av, men det är alltid dags att göra det du vill i dag! De flesta säger att åren går och inte kommer åter, själv menar jag att åren kommer och ser dem som en aldrig sinande tillgång som kan berikas av tidigare års erfarenheter. Ja, jag vet att jag retar många med min smått arroganta livsglädje, men inställningen till livet är avgörande för hur vi mår. Ta som exempel vår paralympiske hjälte Anders Olsson som inte kan bruka benen, men han bortsåg från sina funktionsnedsättningar och använde i stället sina funktionsuppsättningar när han simmade de 28 milen från norska gränsen till Karlstad. Lyssna på hans seminarium och gå sen hem och gnäll över hur du har det om du kan!

Clint Eastwood menar att åldrandet kan vara riktigt roligt om man tar sig tid att njuta av det. Och den gode Einstein säger: ”Bli inte gammal oavsett hur länge du lever. Sluta aldrig att vara som ett nyfiket barn inför Livet, det stora mysterium som vi föddes in i”.

Det avgörande är inte hur gammal du är utan hur du är gammal.

Publicerat i Krönikor, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Finns det ett liv före döden?

I slutet av 70-talet blev jag utbildningschef i Uddeholmskoncernen, på den tiden ett företag med 12 000 anställda. Mamma och pappa var förstås stolta över pojken och själv kände jag mig smickrad. Men efter några månader med enformiga chefsmöten tyckte jag att det saknades något för att jag skulle få vara Bengt Gustavsson fullt ut och fattade därför ett beslut som jag aldrig har ångrat. Jag samlade gänget jag var chef över och bönföll dem: ”Rädda mig!” Och det gjorde de. Vi pratade ihop oss om vad vi helst ville jobba med och det visade sig vara kreativitet och samarbete. Sagt och gjort, tillsammans startade vi företaget KRESAM och nu skulle vi förändra världen!

Koncernchefen Gunnar Wessman, som jag lovordade i min förra krönika, blev förtjust när han fick veta våra planer och tyckte att vi skulle fortsätta som utbildningsavdelning samtidigt som vi drev vårt företag. ”När ni får ett konsultjobb så stämplar ni ut från UHB, gör jobbet, fakturerar kunden och sedan stämplar ni in igen. På så sätt förlorar ni inga pengar.” Snacka om hygglig chef!

Det gick väldigt bra för oss i KRESAM och efter något år sade Gunnar W: ”Om ni inte hinner med uddeholmsjobbet så får vi hyra in folk för er framtid är viktigare!” Snacka om eldsjälspyroman!

Hans inspirerande ledarskap är upphovet till att jag ägnat 40 år åt entreprenörskap och samhällsutveckling. Jag valde ett roligt och meningsfullt liv där jag får vara mig själv och ställa till’et tillsammans med andra eldsjälar!

Nyligen pratade jag om mitt pionjärskap på Ung Företagsamhets Coffe Talk och det var längesen jag kände mig så välkommen och uppskattad när jag höll ett anförande! UF är ett fantastiskt samhällskoncept och en livsviktig inspirationskälla när unga människor ska skapa sin framtid! Anledningen, menar jag, är att all undervisning i skolor och universitet går ut på att förmedla kunskaper och att göra eleverna anställningsbara. Inte företagsamma och kompetenta utan inlärt hjälplösa medborgare som ska tillbringa resten av sitt liv som lydiga löntagare i arbetsgivares tjänst.

Jag har två råd till våra ungdomar: Bli aldrig vuxen, jag har träffat dem och de verkar inte ha roligt! + Förverkliga din egen dröm annars är det nån som köper dig för att förverkliga sin dröm!

Just nu skissar jag på ett seminarium som jag kallar ”Finns det ett liv före döden?” Livet är ju en sexuellt överförd åkomma som enligt all statistik leder till döden och vi borde alla ta vara på möjligheterna under vår period ”från födsel till gödsel”. Mer livsglädje och mindre pessimism! Pessimister borde för övrigt förbjudas eller åtminstone straffbeskattas eftersom de ökar den mentala försurningen.

Livet är inte så dumt om man betänker alternativet.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Sveriges första nationella byfåne.

Den 14 september 2017 var en historisk dag för då utsågs jag till Sveriges första nationella byfåne. Ett löjligt jippo? Nej, precis tvärtom, och jag ska strax förklara varför.

Men först några ord om bakgrunden: I Finland har man sedan 1991 utsett en nationell byfåne. Där är det en eldsjäl som gör gott i sin bygd medan vi i Sverige anser att byfånen är ett original som inte har alla hästar hemma. (För den som undrar så hade min fru och jag hästar i över trettio år, men de är numera sålda så i ärlighetens namn har jag inga hästar hemma.)

Och det var alltså den finska byfåneklanen som kom till Företagssalongen i Karlstad och korade mig så nu har jag papper på att jag är naturlig och inte normal!

På mitt visitkort har jag en vädjan: ”Var dig själv, det finns redan så många andra!” Fattar du? Att vara som alla andra är inte Livets mening utan det handlar om att bli den bästa versionen av dig själv. Och all utveckling kräver modet att gå utanför ramar och konventioner, att våga vara olydig.

Jag är inte helt ovan vid den rollen för 1975 blev Gunnar Wessman chef för Uddeholmskoncernen, då med 12 000 anställda. Han hade fräckheten att tro att han skulle vara VD i detta anrika bolag som sedan 1668 styrts av Brukspatron. Dennes kropp hade visserligen bytts ut då och då, men ledarskapet förblev detsamma. För att få bruksmentaliteten att krackelera utsåg Wessman mig till ”organisatorisk hovnarr” och skrev in i min befattningsbeskrivning att jag skulle använda minst fem procent av arbetstiden till att driva gäck med de högre cheferna. Och det funkade faktiskt, humor är ett effektivt vapen mot dem som ingen har. Jag brukar beskriva förändringen som att Uddeholm gjorde ”patron ur”.

Världens mest kände byfåne, Albert Einstein, konstaterar att ”dagens problem måste lösas med ett helt annat tänkande än det som skapade dem.” Men förändringar är jobbiga, särskilt här i det jantelaglydiga Landet Lagom, och därför behöver de annorlunda och frimodiga människorna lyftas fram och lyssnas på. Byfånen kan vara den som visar vägen in i framtiden!

Funderar på om Sverige ska utvecklas genom en byfåne-app i mobilen? Som ordlekare från Lilla London skulle jag i så fall vilja kalla den för ”By Phone”.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Från förakt till kontakt.

Om ett år är valfångsten i full gång när partierna skall locka till sig väljare. Det är lite märkligt hur viktiga vi medborgare är under en kort period och hur bra politikerna klarar sig utan oss när valet är över. Och budskapet är detsamma oavsett partifärg: ”Rösta på oss så skall vi ta hand om dig!”

Men jag vill inte bli omhändertagen, jag vill vara med och gemenskapa ett gott samhälle! Det är så enkelt att lämpa över allt ansvar till politiken, men jag efterlyser en ny partislogan: ”Rösta på oss så bygger vi Sverige tillsammans!”

När jag var tonåring i början på 60-talet satt jag vid radion och lyssnade på riksdagsdebatterna. Inte för att jag var intresserad av politik utan för att det handlade om vårt land. På den tiden var partiledarnas gemensamma mål att skapa ett bra Sverige och tonläget var därför helt annorlunda än dagens käftande om vem som är störst, bäst och spydigast. Inte minst har den senaste tidens bedrövliga tjafs kring Transportstyrelsens IT-skandal visat att påhopp är viktigare än statsmannaskap. (Eller heter det ”statshennaskap” nuförtiden?)

Eftersom egennytta och partipolemik bevisligen går före ett Sverige i kris så konstaterar jag att rikspolitiken har blivit en riskpolitik.

Min vision är att politikerna både styr och eldbesjälar oss så att vi tillsammans över alla gränser skapar ett bra samhälle. ”Politikerförakt” borde bytas ut mot ”pålitlikerkontakt”, det vill säga att vi ställer till med ett kreativt knytkalas där vi alla bidrar med vårt bästa och delar på ansvaret genom att åstadkomma i stället för att gnälla.

Nyligen var jag med och framförde mina idéer när Centern i norra Värmland bjöd in till en inspirationskväll. Deras samhällsvision är bland det bästa jag läst! Men vackra ord är en sak, drömmen skall ju förverkligas också …

Just nu pratar vi i ArbetsSkaparna med Hagfors kommun och Arbetsförmedlingen om en gränslös idé som går ut på att vi slutar betrakta varandra som ”vi och dom”. I stället skall vi förena våra krafter i en bra integration som gör att våra nysvenskar får en meningsfull tillvaro och börjar betala skatt.

Detta är, såvitt jag förstår, min åsikt. Men det är okej om du inte delar den, jag kan ju inte tvinga dig att ha rätt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Från kunskap till kompetens.

Jag börjar med en av Albert Einsteins insikter: ”Dagens problem måste lösas med ett helt annat tänkande än det som skapade dem.”

Utveckling innebär alltså olydnad, att bryta mönstret, och det är därför som samhällsutvecklingen går så långsamt. För när vi företagare och andra entreprenörer skapar nya lösningar så gör de offentliga ordningsmännen vad de kan för att hindra oss, det är ju deras jobb. Det är klart att tillväxten går trögt när vi gasar och bromsar samtidigt.

Min dröm är att vi börjar bygga Sverige tillsammans, att vi alla drar åt samma håll och inser att gamla hjulspår leder till vägs ände. I stället för att dela upp oss i ”vi och dom” borde samhällsutvecklingen organiseras som ett mentalt knytkalas där var och en bidrar med sitt bästa när vi gemenskapar framtiden.

Herr Einstein igen: ”Fantasi är viktigare än kunskap.” Han menar att kunskap är sådant vi redan vet medan fantasin är vägen till ny förståelse och visioner. Ändå lägger Staten så stor vikt vid kunskapsförmedling trots att det är kompetens vi behöver för att det skall hända något. Att papegoja texten i en lärobok ger högt betyg på provet, men sen då? Kompetens är att ta in kunskap och göra något bra av den så att man går från ord till handling. Det är att bearbeta hjärnans pusselbitar med fantasi, entusiasm och framtidstro så att lärdomarna omformas till praktisk nytta.

Ett bra exempel på vad jag menar är mitt favoritprogram i TV, Let’s dance. Tänk vad dessa nybörjare presterar efter några få veckor, det är otroligt vad nya kunskaper i kombination med lust och bra handledning kan göra med en människa! Snacka om att ta kliv i utvecklingen.

Samma synsätt vägleder oss när vi anställer nyanlända i vårt integrationsprojekt ArbetsSkaparna så att de kan skapa sin försörjning utifrån en trygg och inspirerande plattform. Traditionella starta-eget-kurser bygger tyvärr på experter som förmedlar så mycket klassrumskunskap att deltagarna till slut tappar lusten och ger upp inför alla formella krav. Men egenföretagandet är en livsstil, inte ett teoretiskt ämne på schemat, så därför är ArbetsSkaparna en utbildning i skarpt läge där man drar i gång sin affärsidé direkt och sedan lär sig in i framtiden. Let’s go!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Uppmuntran som eldsjälsbränsle

För ett tag sedan var jag på apoteket i Ekshärad för att köpa nässpray. ”Kan jag hjälpa till?” frågade en vänlig röst strax bakom mig. Jag förklarade mitt ärende och då undrade hon om jag var allergisk mot något. ”Bara pessimister”, drog jag till med. ”Då är det ingen fara”, svarade min goda fe, ”för några sådana preparat har vi inte. Ännu”, lade hon till med ett leende så det verkar som om läkemedelsbranschen ändå har identifierat orsaken till en av våra största folksjukdomar.

”Mitt liv har varit fyllt av de värsta katastrofer varav de flesta aldrig inträffade” konstaterade filosofen Montaigne och det är en bra sammanfattning av hur många väljer att leva sitt liv. Hellre oroligt än roligt. Som optimistminister har jag studerat ämnet och ett vetenskapligt rön som gjort intryck på mig är att glädjetårar och sorgetårar har helt olika kemisk analys. Hur vi tänker och känner påverkar alltså våra kroppar och därmed vår hälsa.

Enligt statistiken lever pessimister 7,5 år kortare än optimister och jag gillar kirurgen Nisse Simonsons ickemedicinska förklaring att ”Gud blir väl så trött på gnället att han tar hem dem”.

Självklart stöter vi på problem (ett trösterikt ord som betyder ”före lösning”) på vår vandring, men låt oss lägga energin på möjligheterna och lämna de pessimistiska fantasierna därhän.

Knytkalaset är den bästa organisationsform jag vet – inga chefer, alla tar ansvar. Och någon Jantelag är det inte tal om för då skulle det ha låtit så här: ”Detta är visserligen den godaste äppelpaj jag ätit, men du ska inte tro att du är nåt!” För mig är livet ett mentalt knytkalas där vi alla kan bidra med vårt bästa och gemenskapa en härlig tillvaro.

Att hjälpa varandra att lyckas är bland det roligaste som finns. Tyvärr är uppmuntran en bristvara i Sverige och det är beklagligt för som eldsjälsbränsle är den lättillgänglig, outtömlig, högeffektiv och helt gratis. Men av någon anledning lagrar vi lovorden djupt i våra mentala bergrum. Detta noterar jag som företrädare för den norska myndigheten ”Oppmuntringstilsynet”, en ideell organisation som uträttar storverk i vårt grannland.

När man hjälps åt i Norge kallas det för ”dugnad”. Varför har vi ingen svenskt ord för det?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett skottår i efterskott

Skottåret 2016 gick som ett skott och här är några tankar i efterskott.

En bisarr historia var presidentvalet i USA, denna politiska tragikomik där två pensionärer idiotförklarade varandra i jakten på makten. Drömscenariot hade varit samma upplösning som i Lars Ekborgs monolog: ”Vi hade en skönhetstävling hemma i byn och alla kärringar ställde upp. Ingen vann.”

Och så har Storbritannien haft fräckheten att lämna EU. Fast lite märkligt är det att vi måste finansiera en så gigantisk byråkrati bara för att umgås över gränserna, vänner borde kunna fördra varandra utan fördrag. Hursomhelst så kan britterna nu konstatera som de brukar när dimman ligger tät över Engelska kanalen: ”Europa är isolerat!”

Att Fidel Castro gått ur tiden öppnar intressanta möjligheter. En är att Donald Trump lägger ett bud på Cuba, döper om landet till Cuba Libre (Det fria Kuba) och får påven, alltså Rom, och Coca Cola att sponsra driften. Skål!

Årets nyhetssändningar har fyllts av de förfärliga händelserna i arabländerna och annorstädes. Det är lätt att skylla allt på de patetiska och maktgalna diktatorerna, men vår store humanist Tage Danielsson pekade på det stora ansvar som vi alla kan ta: ”Tänk om det blev krig och ingen kom.” – Det kallas för civilkurage, ordet ”militärkurage” finns inte eftersom soldater skall lyda order.

Som vanligt rullade de gående julborden på runt om i landet. Har du tänkt på hur jämlikt det är att stå i en matkö? Alla får rätt.

Nobelpriset i litteratur går knappast att förbise när vi resumerar 2016. Att Bob Dylan över huvud taget fick det var en överraskning i sig, dock har det ojats mest över att han inte hade artigheten att komma och ta emot priset. Men det kanske var han som hade rätt och alla andra fel – på nobelfesten är det ju ingen matkö – eftersom den spränglärde Alfred Nobel ogillade fester och förmodligen själv hade uteblivit. Dels hade han stora matsmältningsproblem, dels tyckte han illa om att mingla.

Undrar hur Bob Dylan firade sitt nyår? Månne satt han där i sin ensamhet när nyårsklockorna ringde och mumlade ”No bell.”

Dags att ta nya årtag för att ro i land 2017 och jag hoppas det går så bra att vi kommer att sammanfatta det så här: ”Det var som sjutton!”

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Litet är vackert!

Nyligen hade NWT en hjärtevärmande artikel om lilla Munkfors. ”Jag tror inte på sammanslagningar”, säger kommunalrådet Mathias Lindquist, ”den lokala bestämmanderätten är viktig”. Han har fattat att vi människor vill förstå vårt sammanhang och känna att vi kan påverka det. Sedan kommer ett konstaterande som borde ge honom Nobelpriset i insiktsfullhet: ”Vi pratar inte om pengar utan om hur”.

Inom kreativiteten är det ordet ”Hur?” som förlöser entusiasm och fantasi eftersom det ignorerar alla idéslaktande besserwissrar som beter sig som om de har erfarenhet av framtiden. I stället för att fokusera på hindren ägnas energin åt att klura ut hur vi skall lyckas. Och som egenföretagare vet jag att det kostar pengar att tjäna pengar.

Ifall någon bekymrad vän av ordning undrar så går det väldigt bra för Munkfors tack vare att de ser människor som resurser och inte som kuggar i det kommunala maskineriet.

Nu till en tragisk motbild och jag menar förstås den idiotiska debatten om att Värmland skall uppslukas av Västra Götaland. Centralstyrning är de politiska byråkraternas våta dröm eftersom vi medborgare bara är kostnadskrävande störningsmoment i deras vardag. Tomas Riste är tydlig i det avseendet när han hävdar att vi värmlänningar är för dumma för att lägga oss i våra egna liv genom en folkomröstning. Han går till och med bortom definitionen att demokrati är det samhällssystem i vilket du säger vad du vill och gör som du blir tillsagd.

1973 kom Schumachers bok ”Litet är vackert” med undertiteln ”Ekonomi som om människor betydde något”. Jag rekommenderar våra maktfullkomliga att läsa den och fundera lite över sin egen människosyn. Kanske är det så att de har skaffat sig makt för att slippa visa hur svaga de själva är?

Som sponsor är jag inte alls nöjd med denna arroganta attityd mot oss som trots allt är deras arbetsgivare. Rent juridiskt borde vi skattebetalare kunna gå in på vilken offentligt finansierad inrättning som helst och kräva att få ha utvecklingssamtal med dem som vi tycker sköter sig dåligt.

Mitt förslag är att Värmland anammar den brittiska attityden, vi kan ju samarbeta med våra grannar utan att gifta oss med dem. Brexit blir ”Växit” och Munkfors vet hur man gör!

Publicerat i Krönikor | 2 kommentarer