Uppmuntran som eldsjälsbränsle

För ett tag sedan var jag på apoteket i Ekshärad för att köpa nässpray. ”Kan jag hjälpa till?” frågade en vänlig röst strax bakom mig. Jag förklarade mitt ärende och då undrade hon om jag var allergisk mot något. ”Bara pessimister”, drog jag till med. ”Då är det ingen fara”, svarade min goda fe, ”för några sådana preparat har vi inte. Ännu”, lade hon till med ett leende så det verkar som om läkemedelsbranschen ändå har identifierat orsaken till en av våra största folksjukdomar.

”Mitt liv har varit fyllt av de värsta katastrofer varav de flesta aldrig inträffade” konstaterade filosofen Montaigne och det är en bra sammanfattning av hur många väljer att leva sitt liv. Hellre oroligt än roligt. Som optimistminister har jag studerat ämnet och ett vetenskapligt rön som gjort intryck på mig är att glädjetårar och sorgetårar har helt olika kemisk analys. Hur vi tänker och känner påverkar alltså våra kroppar och därmed vår hälsa.

Enligt statistiken lever pessimister 7,5 år kortare än optimister och jag gillar kirurgen Nisse Simonsons ickemedicinska förklaring att ”Gud blir väl så trött på gnället att han tar hem dem”.

Självklart stöter vi på problem (ett trösterikt ord som betyder ”före lösning”) på vår vandring, men låt oss lägga energin på möjligheterna och lämna de pessimistiska fantasierna därhän.

Knytkalaset är den bästa organisationsform jag vet – inga chefer, alla tar ansvar. Och någon Jantelag är det inte tal om för då skulle det ha låtit så här: ”Detta är visserligen den godaste äppelpaj jag ätit, men du ska inte tro att du är nåt!” För mig är livet ett mentalt knytkalas där vi alla kan bidra med vårt bästa och gemenskapa en härlig tillvaro.

Att hjälpa varandra att lyckas är bland det roligaste som finns. Tyvärr är uppmuntran en bristvara i Sverige och det är beklagligt för som eldsjälsbränsle är den lättillgänglig, outtömlig, högeffektiv och helt gratis. Men av någon anledning lagrar vi lovorden djupt i våra mentala bergrum. Detta noterar jag som företrädare för den norska myndigheten ”Oppmuntringstilsynet”, en ideell organisation som uträttar storverk i vårt grannland.

När man hjälps åt i Norge kallas det för ”dugnad”. Varför har vi ingen svenskt ord för det?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett skottår i efterskott

Skottåret 2016 gick som ett skott och här är några tankar i efterskott.

En bisarr historia var presidentvalet i USA, denna politiska tragikomik där två pensionärer idiotförklarade varandra i jakten på makten. Drömscenariot hade varit samma upplösning som i Lars Ekborgs monolog: ”Vi hade en skönhetstävling hemma i byn och alla kärringar ställde upp. Ingen vann.”

Och så har Storbritannien haft fräckheten att lämna EU. Fast lite märkligt är det att vi måste finansiera en så gigantisk byråkrati bara för att umgås över gränserna, vänner borde kunna fördra varandra utan fördrag. Hursomhelst så kan britterna nu konstatera som de brukar när dimman ligger tät över Engelska kanalen: ”Europa är isolerat!”

Att Fidel Castro gått ur tiden öppnar intressanta möjligheter. En är att Donald Trump lägger ett bud på Cuba, döper om landet till Cuba Libre (Det fria Kuba) och får påven, alltså Rom, och Coca Cola att sponsra driften. Skål!

Årets nyhetssändningar har fyllts av de förfärliga händelserna i arabländerna och annorstädes. Det är lätt att skylla allt på de patetiska och maktgalna diktatorerna, men vår store humanist Tage Danielsson pekade på det stora ansvar som vi alla kan ta: ”Tänk om det blev krig och ingen kom.” – Det kallas för civilkurage, ordet ”militärkurage” finns inte eftersom soldater skall lyda order.

Som vanligt rullade de gående julborden på runt om i landet. Har du tänkt på hur jämlikt det är att stå i en matkö? Alla får rätt.

Nobelpriset i litteratur går knappast att förbise när vi resumerar 2016. Att Bob Dylan över huvud taget fick det var en överraskning i sig, dock har det ojats mest över att han inte hade artigheten att komma och ta emot priset. Men det kanske var han som hade rätt och alla andra fel – på nobelfesten är det ju ingen matkö – eftersom den spränglärde Alfred Nobel ogillade fester och förmodligen själv hade uteblivit. Dels hade han stora matsmältningsproblem, dels tyckte han illa om att mingla.

Undrar hur Bob Dylan firade sitt nyår? Månne satt han där i sin ensamhet när nyårsklockorna ringde och mumlade ”No bell.”

Dags att ta nya årtag för att ro i land 2017 och jag hoppas det går så bra att vi kommer att sammanfatta det så här: ”Det var som sjutton!”

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Litet är vackert!

Nyligen hade NWT en hjärtevärmande artikel om lilla Munkfors. ”Jag tror inte på sammanslagningar”, säger kommunalrådet Mathias Lindquist, ”den lokala bestämmanderätten är viktig”. Han har fattat att vi människor vill förstå vårt sammanhang och känna att vi kan påverka det. Sedan kommer ett konstaterande som borde ge honom Nobelpriset i insiktsfullhet: ”Vi pratar inte om pengar utan om hur”.

Inom kreativiteten är det ordet ”Hur?” som förlöser entusiasm och fantasi eftersom det ignorerar alla idéslaktande besserwissrar som beter sig som om de har erfarenhet av framtiden. I stället för att fokusera på hindren ägnas energin åt att klura ut hur vi skall lyckas. Och som egenföretagare vet jag att det kostar pengar att tjäna pengar.

Ifall någon bekymrad vän av ordning undrar så går det väldigt bra för Munkfors tack vare att de ser människor som resurser och inte som kuggar i det kommunala maskineriet.

Nu till en tragisk motbild och jag menar förstås den idiotiska debatten om att Värmland skall uppslukas av Västra Götaland. Centralstyrning är de politiska byråkraternas våta dröm eftersom vi medborgare bara är kostnadskrävande störningsmoment i deras vardag. Tomas Riste är tydlig i det avseendet när han hävdar att vi värmlänningar är för dumma för att lägga oss i våra egna liv genom en folkomröstning. Han går till och med bortom definitionen att demokrati är det samhällssystem i vilket du säger vad du vill och gör som du blir tillsagd.

1973 kom Schumachers bok ”Litet är vackert” med undertiteln ”Ekonomi som om människor betydde något”. Jag rekommenderar våra maktfullkomliga att läsa den och fundera lite över sin egen människosyn. Kanske är det så att de har skaffat sig makt för att slippa visa hur svaga de själva är?

Som sponsor är jag inte alls nöjd med denna arroganta attityd mot oss som trots allt är deras arbetsgivare. Rent juridiskt borde vi skattebetalare kunna gå in på vilken offentligt finansierad inrättning som helst och kräva att få ha utvecklingssamtal med dem som vi tycker sköter sig dåligt.

Mitt förslag är att Värmland anammar den brittiska attityden, vi kan ju samarbeta med våra grannar utan att gifta oss med dem. Brexit blir ”Växit” och Munkfors vet hur man gör!

Publicerat i Krönikor | 2 kommentarer

I huvet på en heltidspassionär.

Förra sommaren fyllde jag 70 och gav mig själv som present att avsäga mig alla långsiktiga åtaganden. Efter ett halvsekel av självpåtagna plikter ville jag känna hur det är att vara lös och ledig. Så jag bestämde mig för att sälja mina aktier i BolagsBolaget och det löste sig på bästa sätt. Efter att ha avsagt mig ytterligare några engagemang var jag så en fri man och kände en underbar harmoni komma över mig, sensommaren och hösten blev en enda stor njutning! Hundpromenader i skogen, ett glas vin till lunchen, en liten eftermiddagslur. Och gott om tid att reflektera över tillvaron. Det var inte så att jag gick i pension på något sätt, livsglädjen och världsförbättrarentusiasmen finns kvar och paradigmskiften är alltid kul att ställa till med – men i så fall på mina egna villkor.

Fram i december började emellertid en irriterande tanke gnaga: Tänk om världen upptäcker att den klarar sig utan mig! Och plötslig kände jag hur ett gigantiskt trauma var under uppsegling. Det var dags att göra något för att återställa den globala ordningen med herr Gustavsson som störare av densamma. Som vanligt kom lösningen när jag behövde den, det är fascinerande hur Universum levererar vad vi beställer om vi låter hjärtat fungera som vår mentala parabol. Optimist eller pessimist? Du får vad du ber om.

I mitt fall blev det ”Ekshärligt i Hagfors!” som jag berättat om tidigare. Alltså ett integrationsprojekt som hjälper asylsökande att komma ut i näringslivet som egenföretagare eller anställda. Något så roligt och meningsfullt har jag nästan inte varit med om! Flyktingarna behöver oss för att få chansen att bevisa att vi behöver dem.

För ett tag sedan läste jag om hur vi förändras över åren och jag känner igen mönstret. I början sökte jag min identitet, sedan skulle jag visa omvärlden hur duktig jag var (som en äkta ”selfie”) och så småningom insåg jag gemenskapandets välsignelse. Numera blir jag faktiskt gladare av att se andra lyckas än när jag själv gör det och det blir allt viktigare att leva innerligt med tilltagande ålder.

I dag definierar jag mig som ”heltidspassionär” och på engelska skulle ordleken bli att jag inte är ”retired” utan ”refired”. Det är gott att vara på banan igen!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Medmänskligheten utmanar byråkratin.

I förra krönikan berättade jag att vi är några företagare som lanserar en ekshärlig version av integration. Grundvalen är ekshäringarnas positiva attityd och engagemang, det finns mycket hjärta i vår bygd! Runt tusen personer bor i Ekshärad och därtill femhundra asylsökande så vi har att ta tag i.

Navet i projektet är att vi startar en ”arbetsgivare att hyra”, en anställningsform som uppfanns när Republiken Klarälvdal’n grundade BolagsBolaget. På så sätt får de företagsamma flyktingarna en juridisk hemvist och all formalia kring jobben är avklarad. För oss är flyktingarna en resurs, inte en kostnad, och de kan rent av vara landsbygdens räddning om vi lyckas integrera dem på ett bra sätt.

Men stopp och belägg – i Sverige gäller ju ordning och reda och en sak i taget! Byråkrati är mycket viktigare än medmänsklighet så, lite tillspetsat, är budskapet till våra asylsökande: ”Sitt still och var tyst tills vi återkommer i ärendet!” Och medan de statliga kvarnarna mal och mal och mal så består flyktingens vardag av mat och trångboddhet utan möjlighet att jobba och göra rätt för sig. Påtvingad passivitet är inte det bästa sättet att bearbeta en livskris.

”Ekshärligt i Hagfors!” utmanar systemet genom att ta arbetsgivaransvar och slussa ut kompetenserna direkt så att de kan börja betala skatt. Förmodligen är det förbjudet, men samhällsutveckling bygger på olydnad. Det börjar med att några eldsjälar ser ett problem och skapar en kreativ lösning vilket utlöser automatiskt motstånd mot förändring från det rådande regelsystemet. Och så börjar kampen att övertyga politiker och byråkrater om att det inte är så smart att bromsa sig in i framtiden.

Vår vision är att vi med gemensamma krafter över alla gränser skall vända flyktingmottagandet från problem till möjlighet! Så i överförd bemärkelse kan man säga att ”Ekshärligt i Hagfors!” söker asyl hos det svenska etablissemanget för att få genomföra ett humanitärt systemskifte som skapar ekonomisk och mänsklig tillväxt. Och om asylen inte beviljas så kör vi ändå!

Eftersom det regnade på Valborg skall jag nu använda mina nyförvärvade kunskaper i ämnet och skriva ett brev till SMHI där jag begär uppehållstillstånd för Midsommarafton.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ekshärligt i Hagfors!

För tre år sedan höll jag ett kärleksförklarande kåseri i Ekshärad som tack för all uppmuntran när vi i Republiken Klarälvdal’n på sin tid bedrev bygdebegeistring. Ekshäringarna präglas av entreprenörskap och antijante tack vare sin historia av självförsörjning – småbruk skapar ju en helt annan kultur än Det Stora Bruket. Även om folk inte alltid höll med oss i vårt stôlliga allvar så var attityden tillåtande: ”Dra inte in mig i det där, men jag håller tummarna för er!”

I bufféminglet efteråt föddes ”Ekshärligt!”, ett uttryck för vår glädje över att leva i en positiv gemenskap och sedan dess har vi bjudit in till inspirerande träffar med mottot ”mycket snack och mycket verkstad”.

Nu är vi några företagare som fått för oss att Ekshärad skall bli Sveriges bästa ställe för flyktingar och det som driver oss är att den svenska byråkratin är alldeles för långsam. Statsapparaten har ett maniskt behov av kontroll och struktur som överskuggar all humanitär hänsyn. Om man tvingas fly från sitt hemland och hela ens liv havererat så är månader av väntan och passivitet inte en acceptabel terapi. Nu skapar vi ett mänskligare alternativ som gör att asylsökande känner sig behövda och får chansen att bidra med sin kompetens och sitt entreprenörskap. Och förutsättningarna är de bästa tänkbara för redan nu ställer ekshäringarna upp på ett fantastiskt sätt för att hjälpa de krigsdrabbade!

Vi har döpt vårt tilltag till ”Ekshärligt i Hagfors!” för vi vill inspirera hela kommunen till stordåd. En bärande idé är att starta ett slags bolagsbolag, alltså en ”arbetsgivare att hyra” som anställer nysvenskar och underlättar deras inträde i arbetslivet. Under den senaste tiden har vi träffat Arbetsförmedlingen och kommunen och de offentliga företrädarna är väldigt positiva! Som eldsjälspyroman kallar jag dem för ”pyrokrater” eftersom de eldar på oss och bidrar med sitt kunnande.

Säkerligen kommer vårt tilltag att utmana regelsystemet, men människor är viktigare. BolagsBolaget utsattes ju för en lång rättsprocess för att vi gav våra anställda så stor självständighet och den matchen mot Staten vann vi.

Det är inte alltid enkelt att vara pionjär, men det är helt nödvändigt. Och väldigt ekshärligt!

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Är du vuxen?

Efter 45 år som entreprenör och eldsjälspyroman konstaterar jag att samhället är ensidigt inriktat på ordning och reda. Inget fel i sig, men det innebär att all utveckling måste hålla sig innanför regelsystemets ramar. Det är därför som ordet ”entreprenör” rimmar på ”stör”.

De offentligt anställda kan vi alltså räkna bort så då faller lotten på oss andra att gemenskapa ett samhälle som utvecklas på ett kreativt och klokt sätt. Annars kommer det nämligen inte att hända av uppenbara skäl:

  • Som små uppfostras vi till generationskopior, det är därför ordet ”släktdrag” finns. ”Kan du inte vara som andra?” är våra välmenande curlingföräldrars uppmaning för att vi skall slippa bli mobbade.
  • I skolan matas vi med färdigtänkta tankar, så kallade kunskaper, men kompetensen tränas inte alls. För mig är kompetens när inhämtad kunskap kultiveras av min kreativitet och förlossas av mitt entreprenörskap.
  • På universitetet blir det än värre, fakta och vetenskap är alltings rättesnöre och Den Enda Sanningen. Utom för nobelpristagaren i fysik, Niels Bohr, som sade till en av sina studenter: ”Snälla människa, ni tänker ju inte, ni är bara logisk!”
  • På våra arbetsplatser råder ofta ett hierarkiskt kontrollbehov som premierar den som sköter sig, inte den som sticker ut sin kreativa haka. Och nyanställda skall snarast möjligt inordnas i den rådande organisationskulturen.
  • Som om detta icke vore nog så tar Jantelagen över där Svea Rikes dito slutar. Jante är Sveriges mest efterlevda lag.

Sammantaget har vi skapat en samhällskultur som producerar vad jag kallar ”inlärd hjälplöshet” och ”nånannanism”, det vill säga auktoritetsbundna och resignerade medborgare som hellre kräver och gnäller än tar initiativ till förändringar.

”Kan själv!” konstaterar vi i tidig ålder innan vi ger upp inför vuxenvärldens principfasta övermakt. Men att vara vuxen på riktigt är för mig att inse vem jag är och ta fullt ansvar för mina tankar, känslor och handlingar med målet att bli den bästa versionen av mig själv. Därför finns det inte så många vuxna personer här i Sverige annat än till ålder och kroppsvikt …

Så, vad säger du? Skall vi låta andra administrera våra liv eller skall vi bli vuxna genom att växa tillsammans?

Publicerat i Krönikor | 2 kommentarer

Den mentala magnetismen

Vissa har bara sånt flyt. Allt tycks gå deras väg medan andra aldrig lyckas med nånting. Vofför e de på detta viset? Jo, enkelt uttryckt så beror det på att kaka söker maka. Eller ”The Law of Attraction” som det heter i vetenskapligt filosofiska sammanhang.

Jag kallar det för mental magnetism.

Det är lätt att skylla på andra, på omständigheterna, på otur. En del gör vad som helst för att slippa ta både i och ansvar. I slutändan handlar det om din inställning, du är som en parabol i Universum. Är du pessimistisk så drar du till dig negativ energi, är du optimistisk så attraherar du möjligheter och lösningar.

Mental magnetism är en ekologisk hemlighet som inte lärs ut i våra skolor eftersom de skall vila på vetenskaplig grund och akademiker styrs ju enbart av hjärnan. Hjärtats uppgift är att pumpa blod så att de kan tänka logiskt. Fast om vi kan acceptera att Albert Einstein var vetenskapsman så kanske det ändå finns en öppning till de påkôstades hjärtan för så här formulerar han det: ”Allt är energi och därmed basta. Matcha den frekvensen med den verklighet du vill skapa och det blir som du tänkt dig. Det kan inte bli på något annat sätt. Detta är inte filosofi, det är fysik.”

”Om du vill vara lycklig så bli det!” skrev Leo Tolstoy. Valet är ditt eget och harmoni är en förutsättning för att lyckas. I en tidigare krönika berättade jag om verkstadsföretaget som ökade omsättningen med 900% när chefen satsade på personalens välbefinnande. Lite konstigt, kan tyckas, att använda ”lycka” som organisationsmodell men det är bästa sättet att nå målen. Och mål och visioner måste vi ha så att medvinden vet åt vilket håll den skall blåsa.

”Mellanlägen gifva icke medelvärme.” Så stod det på värmereglagen i de gamla järnvägskupéerna och så har jag mestadels levt mitt liv. 100% engagemang eller inte alls, inga halvmesyrer. Därför har jag oftast haft självförvållat flyt i det jag företagit mig redan innan jag hörde talas om The Law of Attraction och Einsteins antiflumdogm. Som den byfåne jag är tror jag nämligen att allt är möjligt.

När vi gör någonting mer än gärna så gör vi det av hela vårt hjärta, gör allt för att lyckas. Den mentala magnetismen kan formuleras så här: Mer än hjärna.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Livets mening, varsågod!

Chansen för att det skulle bli du eller jag var löjligt liten och ändå vann vi vår första simtävling. Men inte för att vi var snabbast – sprintspermierna missar nämligen entrén – så hur gick det till? Eftersom Naturen i sin välorganiserade visdom knappast jobbar slumpmässigt så får vi väl anta att du och jag, i befruktningsögonblicket, bedömdes vara bäst lämpade att föra mänskligheten vidare. En hisnande tanke, eller hur?

Vår tid på jorden har alltså ett högre syfte och vi är alla utvalda. Och antingen tar vi vårt ansvar eller också gör vi Livet till en egotrippad transportsträcka från födsel till gödsel.

Efter generationers grubblande över Livets Mening föreslår jag följande formulering: ”Att bli den bästa versionen av mig själv”. Dock med tillägget ”i symbios med andra” så att tillvaron inte blir någon idiotisk idoltävling. Vi skall helt enkelt göra så gott vi kan av de förutsättningar vi har och hjälpa varandra att lyckas. Gemenskapa oss.

Vilket underbart samhälle vi skulle få! Alla med utanförskapande diagnoser och bokstavskombinationer skulle bli fullvärdiga medborgare för även de kan ju göra sitt bästa. Att inte vara som andra skulle bli naturligt.

För några år sedan anställde vi en arbetslös tjej i Edebäcks Bygdegård och det praktiska ordnades vid ett möte på Arbetsförmedlingen. När allt var klart sade arbetsförmedlaren: ”Du, Bengt, jag glömde berätta om hennes funktionsnedsättningar!” – ”Tack, det behövs inte, vi är bara intresserade av hennes funktionsuppsättningar.”

En som lever det budskapet är vår egen Anders Olsson som nu har genomfört Superklassikern på drygt 21 timmar. Vilken bedrift! 30 mil cykel, 9 mil rullstol och 3 kilometer simning, allt under samma dygn. Snacka om att använda sina funktionsuppsättningar …

Att bli den bästa versionen av dig själv är att successivt ersätta din nuvarande version med en ny. Ja, jag vet att förändringar är skitjobbiga, det är plågsamt att göra sig av med sina inrotade tanke- och känslomönster. Ungefär som aboriginen som hade täljt sig en ny bumerang och ställdes inför ett brydsamt problem: Hur kastar man bort den gamla?

Är det någon mer än jag som vill ha ett samhälle utan jantelagar, pessimism och mental förstoppning?

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Företag utan gränser

Den här krönikan publicerades på Svenskt Näringslivs hemsida den 28 maj 2015. Klicka här om du vill se den där.

Först hade jag tänkt skriva om den nyligen höjda arbetsgivaravgiften för unga, men det hade ju bara blivit en liten notis eftersom logiken är så självklar: Om kostnaderna ökar så har man råd med mindre. Jag har en son med Down’s syndrom och han har inga problem med att förstå det resonemanget. Tyvärr nådde regeringen inte upp till hans intelligensnivå.

Sedan kan man naturligtvis fundera över varför vi arbetsgivare över huvud taget skall betala en avgift om vi gör en insats för att minska ungdomsarbetslösheten? Ungefär som att skicka en räkning till snickaren för att han byggde altanen.

I denna krönika behåller jag dock mitt fokus på ungdomarna och föreslår en kulturevolution som jag kallar för ”Företag utan gränser”. Det fina med evolutioner, i motsats till revolutioner, är att ingen behöver tappa vare sig huvud eller ansikte utan att alla kan vara med och bidra till lösningen. Efter sekler av stelnad struktur är det dags att modernisera näringslivet …

Industrisamhällets hjärngrepp
1765 förbättrade James Watt ångmaskinens verkningsgrad och därmed inleddes industrisamhället. Sedan decennier lever vi i ett informationssamhälle med helt nya förutsättningar, men industrialismens tänkande och värderingar är fortfarande vägledande för samhällsutvecklingen. Vi sitter fast i ett krampaktigt hjärngrepp.

Av tradition består ett företag av arbetsgivare och arbetstagare, men hur smart är det att försöka bygga ett vinnande lag av två motparter? När systemet skapades var det självklart, nu har tiden sprungit förbi och det är det hög tid att ta fram effektivare modeller som frigör de mänskliga resurserna – inte minst de ungas entreprenörskap. Ordet ”management” betyder ursprungligen ”att leda häst vid hand” så mitt förslag är att vi tror gott om folk, tar bort de strama ledtyglarna och lyfter chefsskapet till en humanare nivå: ”Människment”.

Hellre naturligt än normalt
”Företag utan gränser” är ett paradigmskifte eftersom Det Normala utmanas av Det Naturliga. Jag ser framför mig en arena där arbetsgivare och unga människor blir varandras lärlingar och gemenskapar en ny och mer dynamisk företagskultur. Den stora utmaningen för företagsledningen blir att lära sig förtjäna de ungas entusiasm, kreativitet och lojalitet i stället för att tvinga in dem i vuxenvärldens hierarkiska maktstruktur.

”Kom som du är och bli som oss!” … Så kan man formulera det metabudskap som möter en nyanställd. Det sägs aldrig högt, men på de flesta arbetsplatser tycker man att det är bra som det är och avvikelser betraktas som störningar. Att vara ny och dessutom ung innebär garanterat en anpassning till den rådande företagskulturen.

”Att leda entreprenörer är lika svårt som att valla katter”, har någon sagt. I BolagsBolaget gör vi det med framgång för att vi tänker så här: ”Ja, det är svårt att valla katter om man betraktar dem som en fåraktig skock som måste vallas! Katter väljer själva sin tillvaro och är lojala mot dem som förstår och tar hänsyn till deras behov, helt enkelt låter dem vara katter. Entreprenörer är som självvallande katter.”

BolagsBolaget förändrade arbetsmarknaden
BolagsBolaget AB är förresten ett bra exempel på att en genomgripande samhällsförändring är möjlig! Det startades 1999 av en ideell förening i Värmland, Republiken Klarälvdal’n, för att ge människor en chans att skapa sin försörjning av egen kraft. Affärsidén är ”arbetsgivare att hyra” och det innebär att man slipper starta eget och kan ägna all sin energi åt att göra kunderna nöjda. Efter ett par år ville Skatteverket förbjuda verksamheten eftersom vi ger våra anställda så stor självständighet och stort eget ansvar. Det ledde till en mycket lång rättsprocess som vi vann i Kammarrätten tack vare stödet från allmänheten och våra professionella vänner. Den märkliga åtalspunkten döpte vi till ”Vållande till annans bröd” och kunde så småningom konstatera att Jantelagen visserligen efterföljs av många, men att den ännu inte omfattas av Rättegångsbalken.

Hursomhelst – vi lanserade idén, vi tog matchen mot Staten och vi vann! Och i dag har Skatteverket till och med en särskild hemsida om ”egenanställning”, som konceptet kallas, och företagsformen har spritt sig runt om i landet. BolagsBolaget finns i dag i Karlstad och som mest har vi haft 460 anställda i trettio olika branscher. Den inspirerande sensmoralen är att vi var några eldsjälar i glesbygden som fick en vision, vi förverkligade den och vi framhärdade i vår tro på att det goda vinner över det dumma. Det tog oss alltså femton år att skapa en framtidsbransch som samtidigt förändrade strukturen på den svenska arbetsmarknaden. Är vi lite stöddiga för det? – Jajamänsan!

Så se upp, Sverige, för här kommer ”Företag utan gränser” och du får väl fundera över om du vill krama det hittillsa eller omfamna det nya …

Publicerat i Krönikor, Tyckeri & Tankställe | 1 kommentar